Idag måste jag bara få skriva några rader om min mangold – vilken leverans den har stått för i år! Jag har odlat den både i tunnlarna och ute i landen, och den har verkligen trivts. Eller ja… åtminstone där rådjuren inte har varit framme.
För ute i landen gick det som det brukar. En morgon var det mesta borta, och kvar stod bara stjälkarna som små färgglada minnen av vad som varit. Det är lika frustrerande varje gång, men samtidigt svårt att bli riktigt arg när man vet hur mycket som växer här.
I tunnlarna däremot – där har mangolden fått stå ifred, och jösses så vacker den är! Stjälkar i vitt, gult och djupt rött lyser upp som små konstverk bland det gröna. Det är nästan så man odlar den lika mycket för ögat som för tallriken.
Jag sådde den egentligen mest för vitaminernas skull, ett bra komplement till allt annat grönt. Och idag är det dags igen – lite mangold ska få följa med till middagen.
Men jag får nog erkänna en sak… smaken är fortfarande inte riktigt en favorit. Det är något med den där lite jordiga tonen som jag inte helt vant mig vid än. Kanske handlar det bara om att hitta rätt sätt att tillaga den – eller så får den fortsätta vara mest en fröjd för ögat och ett nyttigt inslag på tallriken.
Oavsett vilket, så får mangolden en självklar plats även nästa säsong. Vissa växter gör en helt enkelt glad, oavsett hur de smakar.
