Oj — där kom den igen. Den där lilla chansen som dyker upp när man minst anar det: att ta köket, på riktigt, och samtidigt passa på att inventera allt som gömmer sig i skåp och lådor.
Jag stod där och tänkte att om jag inte hinner allt, så måste jag i alla fall ta frysen. Den där frysen som har sett mig stoppa in “små projekt”, “bra att ha”, “det där tar jag sen” och “oj, det får inte ligga framme nu”-grejer i flera månader. Man hör nästan hur den suckar när man öppnar dörren.
Så nu blev det en sån där spontan, lite triumferande stund: Nu tar jag det! Köket, maten, ordningen — och frysen innan den spricker av ren protest.
Det är märkligt hur man kan känna sig både huslig och rebellisk samtidigt. Som om man gör något stort, fast det bara är att rensa bort tre halvätna påsar ärtor, en bortglömd buljongtärning och en mystisk låda märkt “??”.
Men ändå. Det är just de här små stunderna som gör hemmet levande. När man tar tag i något som har väntat alldeles för länge — och plötsligt känns det som att man får en ny start, mitt i vardagen.
