Den här trappan i Trogir blev som en liten scen, alla som gick förbi stannade till, poserade och fotograferade varandra – och vi gjorde precis likadant. Det var något med ljuset, stenarna och den där mjuka sommarkänslan som fick alla att vilja fånga ögonblicket.
Jösses så mycket hallonbuskar och sly jag har rensat runt planteringsskyddet. Det är märkligt hur snabbt naturen tar tillbaka allt när man släpper taget en stund. När vi hade hästarna gick de lösa på gården, från nedre hagen upp till stallet när de själva ville gå in. Det var fint — men Beethoven hade en ovana som gjorde mig smått galen: han älskade att klia sig mot kanten på planteringsskyddet. Så mycket att hela skyddet var på väg att glida av den lilla murklacken det stod på.
För att stoppa honom flyttade jag stora vinbärsbuskar och lät hallonen breda ut sig som en mjuk, taggig barriär. Det funkade. Ingen häst tog sig ner till dammen, och planteringsskyddet fick stå kvar i fred.
Men nu, när hästarna inte längre finns kvar, är det dags att öppna upp igen. Rensa bort slyet, ta tillbaka ytan och plantera lägre blommor som får ljuset att dansa mellan sig. Även den gamla minan har varit helt igenvuxen — och nu när vi rensat fram den ser den ut som en gigantisk boll. Som om den stått och väntat på att få synas igen.
Det är något fint i det där: att rensa fram minnen, platser och former som gömts under år av växtkraft. Trädgården förändras, precis som livet gör.
Det finns bilder som bara får en att le, som när Mao tar selfies med brudparet hör verkligen dit. Det är något så otroligt charmigt i hur avslappnade och lyckliga de ser ut — som om kameran inte ens är där, bara glädjen.
Jag är alltid lika imponerad över hur bra deras selfies blir. Perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt känsla. Mina egna? Bedrövliga. Jag förstår inte hur de gör — hur de lyckas fånga både sig själva och stämningen i ett enda klick, medan jag mest lyckas få konstiga vinklar och halvslutna ögon.
Dagens skrivuppmaning: Vilken konspirationsteori tycker du faktiskt är trovärdig?
Teorin om att attentatet mot Donald Trump var iscensatt. Men konspirationsteorier är som ogräs: de dyker upp överallt, växer snabbt och vissa är så märkliga att man undrar om de fått för mycket gödsel. Men ibland stöter man på en teori som är så filmiskt upplagd att man nästan hör en hemlig regissör viska “tagning två!” bakom kulisserna.
Teorin om att attentatet mot Donald Trump var iscensatt är just en sådan. Inte för att den är sann — etablerade källor visar tydligt att det var ett verkligt och tragiskt mordförsök, och man bör alltid dubbelkolla politisk information hos trovärdiga nyhetskällor — men för att den har den där märkliga dramaturgin som får fantasin att spinna.
Det är något med hur vissa politiska händelser ser ut som om de råkat vandra in i en Hollywoodproduktion. Den dramatiska vinkeln. Den perfekta kameraramen. Den där känslan av att världen plötsligt glömde att den är dokumentär och istället blev en actionfilm för en minut eller två.
Och kanske är det just därför konspirationsteorier frodas: inte för att de är trovärdiga, utan för att de försöker förklara det ögonblick när verkligheten känns… för regisserad.
Så nej, attentatet var inte iscensatt. Men jag förstår varför teorin finns.
Osäkerhet kan komma plötsligt. Den kan dyka upp inför något vi egentligen ser fram emot, när vi står inför en uppgift eller när tankarna börjar måla upp scenarier som kanske aldrig kommer att hända.
För mig hjälper det att andas lugnt och påminna mig själv om att känslan snart går över. Jag behöver inte lösa allt på en gång. Det räcker att ta ett steg i taget.
Om en timme har jag fotograferat alla människor som jag ska fotografera på ett bröllop. När jag tänker så känns uppgiften kanske stor och lite överväldigande. Därför försöker jag koncentrera mig på nästa steg: vem ska fotograferas nu, var ska personen stå och hur vill jag fånga ögonblicket?
Sedan tar jag nästa steg. Och nästa.
När fotograferingen är klar väntar något som jag redan nu kan föreställa mig. Jag sitter hemma i soffan med en underbar måltid från thairestaurangen framför mig. Ljusen är tända, en brasa sprakar och i bakgrunden slötittar jag på något mysigt program.
Den bilden hjälper mig att komma ihåg att även en stund av osäkerhet har ett slut. Det finns något på andra sidan – vila, värme och känslan av att ha klarat av det jag skulle göra.
Ofta är osäkerheten dessutom obefogad. Det som kändes så stort innan blir kanske inte alls så svårt när jag väl är där. Ibland går fotograferingen bättre än jag vågat hoppas på, och jag upptäcker att jag faktiskt har haft kontroll hela tiden.
Kanske behöver vi inte alltid bli av med osäkerheten. Kanske kan vi låta den finnas där en stund, samtidigt som vi andas lugnt och fortsätter framåt.
Ett andetag.
Ett steg.
En uppgift i taget.
Och sedan väntar soffan, de tända ljusen och den sprakande brasan.
