
En av idrottshallarna är nu färdigstädad. Nu väntar nästa hall, och målet är att båda ska vara klara innan eleverna kommer. Det är bara att fortsätta i samma tempo!

En av idrottshallarna är nu färdigstädad. Nu väntar nästa hall, och målet är att båda ska vara klara innan eleverna kommer. Det är bara att fortsätta i samma tempo!
Dagens skrivuppmaning: Skulle du helst vilja jobba från ett kontor eller på distans?

Hade jag haft ett jobb där det fungerade att arbeta på distans, så hade jag nog föredragit det idag. Att få sitta hemma i lugn och ro, med en kopp kaffe inom räckhåll och slippa allt stoj och stim. Det låter faktiskt ganska underbart!
Men när jag var yngre? Nä, då hade det nog varit en fullständig katastrof!
Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag förmodligen hade hittat på precis allt annat än att jobba. Bara vattna blommorna lite, sätta igång en tvättmaskin, fixa något i trädgården och kanske passa på att möblera om lite när jag ändå var i farten. Plötsligt hade hela dagen gått och jobbet hade fått vänta!
Men nu, när jag blivit äldre, uppskattar jag lugnet på ett helt annat sätt.
Jag arbetar ju med att städa idrottshallar, och GÖTA PETTER vilken ljudnivå det kan vara!
Bollar som studsar, visselpipor som tjuter, människor som ropar och ungar som skriker. Och allt detta i stora hallar där ljudet studsar mellan väggarna som om det vore med i någon sorts akustisk tävling!
Något eget litet isolerat kontor att dra sig undan till finns ju inte heller. Så efter en arbetsdag kan jag vara ganska mör i huvudet. Ibland känns det som om hjärnan fortfarande hör basketbollar studsa långt efter att jag kommit hem.
Så tänk om man kunde städa idrottshallarna på distans!
Jag skulle kunna sitta hemma i morgonrock med kaffekoppen i handen, klicka lite på datorn och skicka iväg en självgående mopp som gjorde jobbet åt mig. Kanske en liten robot som dessutom kunde säga åt folk att sluta skrika.
Det hade varit något det!
Men tills den tekniken finns får jag väl fortsätta att åka till jobbet, greppa städredskapen och hoppas att trumhinnorna överlever ännu en dag.
Fast en sak är säker. När jag kommer hem uppskattar jag tystnaden mer än någonsin!

Jag har en gammal mina, numera täckt av rost och tidens spår. Den ser nästan ut som en stor rostig boll, märkligt vacker på sitt eget sätt. Det är lätt att fascineras av formerna och färgerna, samtidigt som man påminns om dess historia. Ett föremål som en gång skapades för förstörelse har med åren blivit en stilla sevärdhet och ett stycke historia att fundera över.
Dagens skrivuppmaning: Favoritfilm genom tiderna?

Dagens skrivuppmaning fick mig att fundera en stund. Att välja en enda favoritfilm är nästan omöjligt för någon som älskar film lika mycket som jag gör. Med en stor projektorduk i sovrummet blir det många filmkvällar under året, och listan över favoriter kan göras nästan hur lång som helst.
När jag var yngre fanns det dock en film som stod lite högre än alla andra: Ladyhawke från 1985, med Rutger Hauer och Michelle Pfeiffer i huvudrollerna. Det är en sagolik berättelse om kärlek, mod och en förbannelse som känns lika magisk idag som när jag såg filmen första gången. Historien handlar om den unge tjuven Philippe Gaston som dras in i kampen för att hjälpa ett älskande par som blivit offer för en grym förbannelse. Hon är människa om dagen och hök om natten. Han är varg om natten och människa om dagen. De kan se varandra, men aldrig riktigt mötas.
Filmen har allt det jag älskar: storslagna landskap, medeltida miljöer, äventyr, romantik och ett stänk av mystik. Vissa filmer lämnar aldrig hjärtat, och för mig är Ladyhawke en sådan film.
På senare år har en annan film seglat upp som en återkommande favorit: The Holiday. Den är nästan motsatsen till Ladyhawke, men väcker samma varma känsla inombords. Två kvinnor, på var sin sida av Atlanten, byter bostad över julen för att komma bort från sina kärleksbekymmer. Det som följer är en berättelse fylld av vänskap, oväntad kärlek, charmiga miljöer och livsglädje.
Och ja, kanske spelar det viss roll att Jude Law dyker upp i den där lilla engelska stugan…
När novembermörkret sänker sig och adventsljusen börjar tändas är The Holiday en sådan film som gärna får återkomma år efter år. Man vet ungefär vad som ska hända, men det gör ingenting. Tvärtom. Det är som att hälsa på gamla vänner.
Om jag måste välja två filmer som format mitt filmtittande genom livet får det nog bli just dessa. Den ena är ett romantiskt fantasyäventyr från min ungdom, den andra en varm feelgood-film som alltid lyckas skapa julstämning.
Men frågan är egentligen om man någonsin kan ha bara en favoritfilm. Kanske speglar våra favoriter olika perioder i livet, olika drömmar och olika sidor av oss själva.

Dagens skrivuppmaning: Vad är något du saknar från gamla tider?
Det finns mycket jag kan sakna från förr. Musiken, gemenskapen, alla tokigheter man hittade på och den där härliga känslan av att livet låg framför en. Men om jag verkligen ska välja något, då är det utan tvekan tryggheten.
Tryggheten i att kunna röra sig fritt utan att behöva vara rädd.
När jag var yngre kunde det ju hända att man festade lite väl intensivt. Ja, ibland så intensivt att både lokalsinnet och det sunda förnuftet tog semester samtidigt! 😂
Och visst hände det att jag virrade bort mig på vägen hem. Men vet ni vad? Då fanns det främlingar som hjälpte mig. Människor som såg att någon behövde hjälp och faktiskt brydde sig. De såg inte en möjlighet att utnyttja situationen, utan en människa som behövde komma hem.
Jag kunde gå ute när det var mörkt utan att hela tiden behöva fundera på vem som gick bakom mig eller om jag borde välja en annan väg.
Det betyder förstås inte att allt var perfekt förr. Det fanns både elakheter och faror då också. Men jag upplevde en helt annan frihet och trygghet än jag gör i dag.
Och det gör mig faktiskt ledsen.
För när ens egen son blir attackerad och rånad under en utekväll, då kommer otryggheten plötsligt väldigt nära. Då är det inte längre något man bara läser om eller hör på nyheterna. Då drabbar det ens egen familj.
Och när man dessutom hör om människor som fått sina hundar bortryckta under promenader, ja, då undrar man vart respekten för andra människor har tagit vägen.
Vad hände med omtanken? Med empatin? Med den där självklara känslan av att man hjälper någon som behöver det i stället för att göra illa?
Jag vill kunna gå ut en mörk kväll och bara njuta av tystnaden. Jag vill att mina söner ska kunna röra sig ute utan att jag behöver oroa mig. Och jag vill att människor ska kunna möta varandra med vänlighet i stället för misstänksamhet.
För det är kanske just det som är det sorgligaste. Att rädslan riskerar att göra oss misstänksamma även mot alla de människor som faktiskt vill väl.
Jag vet att det fortfarande finns massor av fantastiska, hjälpsamma och omtänksamma människor där ute. Det vill jag verkligen tro på, och det har jag också fått uppleva.
Men jag saknar den tiden då jag inte behövde påminna mig själv om det.
Jag saknar inte att vara ung och virra bort mig efter en fest. Jag saknar att kunna göra det och ändå känna mig trygg. ❤️