... dina symboler här ...

248. Rost (171 av 182 )

Rost

Jag har en gammal mina, numera täckt av rost och tidens spår. Den ser nästan ut som en stor rostig boll, märkligt vacker på sitt eget sätt. Det är lätt att fascineras av formerna och färgerna, samtidigt som man påminns om dess historia. Ett föremål som en gång skapades för förstörelse har med åren blivit en stilla sevärdhet och ett stycke historia att fundera över.

Favoritfilm genom tiderna?

Dagens skrivuppmaning: Favoritfilm genom tiderna?

Dagens skrivuppmaning fick mig att fundera en stund. Att välja en enda favoritfilm är nästan omöjligt för någon som älskar film lika mycket som jag gör. Med en stor projektorduk i sovrummet blir det många filmkvällar under året, och listan över favoriter kan göras nästan hur lång som helst.

När jag var yngre fanns det dock en film som stod lite högre än alla andra: Ladyhawke från 1985, med Rutger Hauer och Michelle Pfeiffer i huvudrollerna. Det är en sagolik berättelse om kärlek, mod och en förbannelse som känns lika magisk idag som när jag såg filmen första gången. Historien handlar om den unge tjuven Philippe Gaston som dras in i kampen för att hjälpa ett älskande par som blivit offer för en grym förbannelse. Hon är människa om dagen och hök om natten. Han är varg om natten och människa om dagen. De kan se varandra, men aldrig riktigt mötas.

Filmen har allt det jag älskar: storslagna landskap, medeltida miljöer, äventyr, romantik och ett stänk av mystik. Vissa filmer lämnar aldrig hjärtat, och för mig är Ladyhawke en sådan film.

På senare år har en annan film seglat upp som en återkommande favorit: The Holiday. Den är nästan motsatsen till Ladyhawke, men väcker samma varma känsla inombords. Två kvinnor, på var sin sida av Atlanten, byter bostad över julen för att komma bort från sina kärleksbekymmer. Det som följer är en berättelse fylld av vänskap, oväntad kärlek, charmiga miljöer och livsglädje.

Och ja, kanske spelar det viss roll att Jude Law dyker upp i den där lilla engelska stugan…

När novembermörkret sänker sig och adventsljusen börjar tändas är The Holiday en sådan film som gärna får återkomma år efter år. Man vet ungefär vad som ska hända, men det gör ingenting. Tvärtom. Det är som att hälsa på gamla vänner.

Om jag måste välja två filmer som format mitt filmtittande genom livet får det nog bli just dessa. Den ena är ett romantiskt fantasyäventyr från min ungdom, den andra en varm feelgood-film som alltid lyckas skapa julstämning.

Men frågan är egentligen om man någonsin kan ha bara en favoritfilm. Kanske speglar våra favoriter olika perioder i livet, olika drömmar och olika sidor av oss själva.

Jag saknar tryggheten

Dagens skrivuppmaning: Vad är något du saknar från gamla tider?

Det finns mycket jag kan sakna från förr. Musiken, gemenskapen, alla tokigheter man hittade på och den där härliga känslan av att livet låg framför en. Men om jag verkligen ska välja något, då är det utan tvekan tryggheten.

Tryggheten i att kunna röra sig fritt utan att behöva vara rädd.

När jag var yngre kunde det ju hända att man festade lite väl intensivt. Ja, ibland så intensivt att både lokalsinnet och det sunda förnuftet tog semester samtidigt! 😂

Och visst hände det att jag virrade bort mig på vägen hem. Men vet ni vad? Då fanns det främlingar som hjälpte mig. Människor som såg att någon behövde hjälp och faktiskt brydde sig. De såg inte en möjlighet att utnyttja situationen, utan en människa som behövde komma hem.

Jag kunde gå ute när det var mörkt utan att hela tiden behöva fundera på vem som gick bakom mig eller om jag borde välja en annan väg.

Det betyder förstås inte att allt var perfekt förr. Det fanns både elakheter och faror då också. Men jag upplevde en helt annan frihet och trygghet än jag gör i dag.

Och det gör mig faktiskt ledsen.

För när ens egen son blir attackerad och rånad under en utekväll, då kommer otryggheten plötsligt väldigt nära. Då är det inte längre något man bara läser om eller hör på nyheterna. Då drabbar det ens egen familj.

Och när man dessutom hör om människor som fått sina hundar bortryckta under promenader, ja, då undrar man vart respekten för andra människor har tagit vägen.

Vad hände med omtanken? Med empatin? Med den där självklara känslan av att man hjälper någon som behöver det i stället för att göra illa?

Jag vill kunna gå ut en mörk kväll och bara njuta av tystnaden. Jag vill att mina söner ska kunna röra sig ute utan att jag behöver oroa mig. Och jag vill att människor ska kunna möta varandra med vänlighet i stället för misstänksamhet.

För det är kanske just det som är det sorgligaste. Att rädslan riskerar att göra oss misstänksamma även mot alla de människor som faktiskt vill väl.

Jag vet att det fortfarande finns massor av fantastiska, hjälpsamma och omtänksamma människor där ute. Det vill jag verkligen tro på, och det har jag också fått uppleva.

Men jag saknar den tiden då jag inte behövde påminna mig själv om det.

Jag saknar inte att vara ung och virra bort mig efter en fest. Jag saknar att kunna göra det och ändå känna mig trygg. ❤️

När blev 30 bara en rekommendation?

Jag blir så trött på bilisterna som kör förbi gården. Det är 30 km/h här, men det verkar vara väldigt få som bryr sig.

I dag höll Gustav på att bli påkörd. En tonåring som såg händelsen reagerade direkt på hur fort bilarna körde. Om en ungdom står och tycker att trafiken går för fort, då säger det ganska mycket.

Det som gör mig mest förbannad är att förarna faktiskt ser katten. De ser honom, men de verkar inte tycka att de behöver sakta ner ändå.

På vägen hem fick jag till och med gå ut i körbanan för att få en bilist att reagera. Resultatet? Föraren gasade på i stället för att lätta på foten.

Så nu har vi fått fatta ett beslut. Gustav får stanna inne när vi går ut med hundarna. Inte för att han vill det. Tvärtom. Han älskar att följa med oss och hundarna på promenad. Om han blir kvar hemma går han på insidan av fönstren och skriker efter oss. 📰 Mao på promenad

Men alternativet känns värre. Vi kan inte riskera att han blir påkörd av någon som tycker att hastighetsbegränsningar är valfria. 📰 Påkörd

Och som om det inte räckte finns ett annat problem. Alla dessa människor som låter sina hundar springa lösa och sedan säger:

”Han är så snäll, han vill bara hälsa.”

Ärligt talat, hur tänker man då?

Alla vill inte hälsa. Alla djur vill inte hälsa. Alla situationer passar inte för ett möte mellan främmande djur.

Det spelar ingen roll hur snäll du tycker att din hund är. Det räcker med en sekunds missbedömning för att något ska gå väldigt fel.

Så Gustav får vara inne tills vidare. Inte för att han vill det, och inte för att vi vill det. Utan för att vissa människor inte verkar förstå att deras bekvämlighet aldrig är viktigare än någon annans säkerhet. 📰 Hundpromenad

Det gör mig både arg och ledsen.

För Gustav vill bara vara med sin flock.

267. Skränar (170 av 182 )

267. Skränar (170 av 182 )

I år testar vi något nytt i trädgården. För att ge odlingarna en chans mot hungriga besökare har vi placerat ut flera viltvaktare runt de mest utsatta områdena. När något rör sig i närheten börjar de både blinka och skräna, vilket brukar få de flesta djur att tänka om och välja en annan väg.

Hittills har de gjort sitt jobb förvånansvärt bra, men det finns en liten nackdel. Batterierna verkar ta slut snabbare än vi hade hoppats, så de behöver laddas betydligt oftare än önskat.

Artikel