... dina symboler här ...

Ingalill Sjögren

Resstart

av

Huset är färdigt städat, väskorna står prydligt packade och jag har gjort den där sista rundan där man mest går omkring och nickar nöjt åt allt som är klart. Nu sitter jag här och väntar på att Claes‑Olof ska komma hem från Uddevalla, där han lämnat Jippy och Jackpot hos Christina och Peter.

Det känns alltid lite tomt när hundarna åker iväg, men samtidigt… nu börjar vår lilla mini‑semester ta form på riktigt.

Och som om dagen inte redan var fin nog, dök Rosa upp — så gullig som bara hon kan vara — med en vinflaska inför resan. En sån där liten gest som får hela kroppen att slappna av och tänka: ja, nu är vi snart på väg.

Så här sitter jag: ett nystädat hem bakom mig, en packad väska bredvid mig, en vinflaska som blinkar lovande från bordet… och väntar på att bilen ska rulla in på gårdsplanen.

Det ska bli så underbart att få komma iväg ett par dagar. Lite paus. Lite hav. Lite vi.

Resfeber och nystädat hem

av

Huset är städat och Claes‑Olof kör upp hundarna till Uddevalla. Det blir tomt här hemma, men det gör inget — vi åker tidigt imorgon bitti och just nu ligger förväntan som ett litet pirr i luften.

Jag har plockat fram allt jag ska ha med mig och går mest runt och checkar av att vi inte har glömt något. Det där småpysslandet innan en resa, när man viker en tröja lite extra fint eller lägger fram passet så man ser det varje gång man går förbi.

Mao och Micael kollar katterna och ger dem mat, så allt är ordnat och tryggt här hemma. Nu finns det egentligen bara en sak kvar: att ta en efterlängtad mini‑semester till Dubrovnik.

En liten paus, lite sol, lite hav — och en chans att andas ut efter allt fixande.

📄 Resstart

Den resan då allt stämde

av

Dagens skrivuppmaning: Vilket ögonblick i ditt liv fick dig att verkligen känna dig levande?

Det var under vår semesterresa – tre veckor på vägarna genom Tyskland, Schweiz, Italien och Frankrike. Vi hade bara hotellen och lägenheterna bokade, resten fick vägen bestämma. I Tyskland hälsade vi på min biologiska mamma och bror, ett möte som värmde hjärtat mer än jag kunnat ana. Sedan bar det av mot Italien, där solen och maten fick oss att stanna flera dagar, och vidare till Frankrike, där varje liten utflykt blev ett nytt äventyr. 📄 Pieve di Caminino

Vi satte aldrig klockan, ändå var vi uppe tidigt varje morgon – redo att bara bila iväg någonstans. Vi hittade små byar, utsikter, marknader och stigar som inte stod i någon guidebok. Det var den bästa resan någonsin. Allt stämde. Precis allt. Och jag kände mig så levande – som om världen och jag andades i samma takt. 📄 Södra Frankrike

44. Efter arbetsdagens slut (145 av 182 )

av

Idag gav jag mig på projektet att filtrera mjödet och hälla upp det på mindre flaskor. Det började bra. Jag kände mig nästan som en professionell mjödmästare där jag stod med tratt, filter och full koncentration.

Sen började verkligheten.

Mjöd
 

Varje gång jag hällde upp rörde jag upp bottensatsen så effektivt att hela flaskan blev grumlig igen. Det var som om mjödet sa: “Nej nej, jag är inte klar, rör mig inte!” Och jag, som försökte vara tålmodig och metodisk, fick stå där och se hur allt blev som en snöglob i slow motion.

Så nu får mjödet vila. Och jag också.

Mjöd
 

Flaskorna står prydligt på rad och låtsas vara färdiga, men vi vet båda att det här bara är första ronden. Om någon månad får jag kika igen och se om de behöver en ny omgång filtrering — helst utan att jag startar en intern storm i varje flaska.

Mjöd är som livet ibland: man tror man har koll, men så rör man lite för mycket och allt blir grumligt. Då är det bara att ta en paus, låta saker lägga sig, och fortsätta när det känns rätt.

Ett rikt och positivt liv för familjen

av

Dagens skrivuppmaning: Anden uppfyller en önskan åt dig. Vad blir det?

Tänk om man fick en enda önskan uppfylld. En sådan där sagolik chans där tiden stannar upp och en liten rökpuff avslöjar en vänlig ande som frågar: “Vad önskar du dig?”

Jag har funderat på det där. Det finns så mycket man skulle kunna säga — pengar, hälsa, ett nytt tak, färdiga renoveringar, mindre knak i lederna. Men när jag verkligen känner efter, så landar jag alltid på samma sak:

Ett rikt och positivt liv för familjen.

Vi har det bra, det ska man inte glömma. Vi reder oss, även när renoveringarna drar ut på tiden och kroppen protesterar lite mer än förr. Det är ett liv fyllt av vardag, arbete, skratt, projekt och små pauser där man bara andas och tänker: “Det här är vårt.”

Och det är något alldeles underbart att ha båda sönerna boende på gården. Att se ljusen tändas i deras hus om kvällen, höra steg på gårdsplanen, veta att vi är nära varandra — inte bara i hjärtat, utan i vardagen. Det är en sorts rikedom som ingen ande i världen kan överträffa.

Så om jag fick min önskan uppfylld, skulle det vara just det: Att livet fortsätter vara varmt, tryggt och fyllt av små glädjeämnen för oss alla. Att vi får fortsätta tillsammans, på den här platsen som är mer än en gård — den är vårt hem, vår historia och vår framtid.

Artikel