Ingalill Sjögren 
I dag blev det inte att jag skrev i min trädgårdsjournal, hur gärna jag än hade velat. Jag har istället suttit och rättat till sådant som har tyngt ner sidan ett tag — små detaljer, färger, bakgrunder och sådant som man inte ser förrän man verkligen tittar.
Kort och gott: Det blev webbfix idag.
I dag var jag så vråltrött att jag totalt missade att göra matinventeringen. Suck. Det är egentligen något jag absolut måste göra — det var ett bra tag sedan sist, och jag vill ha det gjort innan november kommer smygande med sina ljusslingor och sin Noventstämning.
Men ibland blir det bara inte som man tänkt. Man går runt och gör det man måste, men hjärnan är som en seg kola och kroppen känns som om den går på halvfart. Och då faller vissa saker mellan stolarna, även sådant som är viktigt för att få ordning inför nästa månad.
Så… matinventeringen får vänta till imorgon. Jag tänker inte pressa mig i kväll. Ibland får man helt enkelt acceptera att tröttheten vann dagens runda — och ta nya tag när man vaknar med lite mer ork.
Det finns ögonblick som fastnar, och utsikten från Dubrovniks gamla stadsmur är ett av dem. Högt ovanför de solvarma takpannorna öppnar staden sig som ett levande vykort — havet glittrar, gränderna slingrar sig nedanför och varje steg ger en ny, stilla vy att andas in. En promenad som känns både historisk och helt magisk.
Dagens skrivuppmaning: Vilket land står högst upp på din önskelista?
Det finns platser som inte bara är vackra, utan som känns som att de rör vid något i en. För mig är Schweiz just ett sådant land. Det står högst upp på min önskelista – inte för att det är spektakulärt på ett högljutt sätt, utan för att det är stilla, djupt och nästan sagolikt.
Det är något med de gamla byarna, där husen står tätt och träfasaderna bär hundra år av historier. Små fönster med röda pelargoner, stenlagda gränder och kyrkklockor som slår över dalen. Allt känns bevarat, omsorgsfullt, som om tiden rör sig lite långsammare just här.
Och landskapet… det är som att naturen har tagit i från tårna. Gröna dalar som breder ut sig mellan berg som reser sig rakt upp, dramatiska men ändå mjuka. Sjöar som ligger så klara att de speglar himlen som glas. Man kan köra bil i timmar och ändå känna att man bara skrapat på ytan av allt det vackra.
Vilket underbart väder det var idag. En sådan där klar, mjuk höstdag när luften känns lätt att andas och benen nästan ber om att få gå långt. Så vi passade på att ta en rejäl långpromenad, jag och hundarna.
Claes‑Olof släppte av mig vid Lindome Spinneri, och därifrån började vi vår tur. Vi tog höjden ner mot Norra Hällesåkervägen, vidare över vägen och in i skogen mot Östra Lindomevägen. Hundarna älskade det — nya dofter, nya stigar, lite trafik här och där, hus som dyker upp mellan träden och sedan plötsligt tyst skog igen.
