... dina symboler här ...

Att vara stark när livet prövar en

Dagens skrivuppmaning: Hur håller du dig stark under svåra tider?

Då vi har haft ekonomiska bekymmer så odlar vi mycket själva och när sönerna var små så samlades vi flera mammor och gjorde närliggande utflykter till olika badsträndet, besökte närliggande slott och körde pysseloch myskvällar. Så de märkte väl inte så mycket av det. Under pandemin hade vi alla jobb. Men utan min stora tomt och att sönerna bor i varsit hus på vår hoppslagna gård och djuren, då hade det varit tufft, särskilt under pandemin.

När livet blir tufft försöker jag fokusera på det jag faktiskt kan påverka. Vi har haft perioder med ekonomiska bekymmer, men i stället för att fastna i oro har vi försökt skapa ett rikt liv på andra sätt.

Vår stora trädgård har varit en ovärderlig tillgång. Vi odlar mycket själva, och det ger inte bara mat på bordet utan också en känsla av trygghet och mening. Att se frön gro, skörda grönsaker och följa årstidernas växlingar påminner mig om att allt har sin tid.

När våra söner var små samlades vi flera mammor och hittade på enkla saker tillsammans. Vi gjorde utflykter till närliggande badstränder, besökte slott i trakten och ordnade pyssel- och myskvällar. Det kostade nästan ingenting, men skapade minnen som varit värda mer än dyra nöjen. Jag tror faktiskt inte att pojkarna märkte så mycket av de ekonomiska bekymren, eftersom vardagen ändå var fylld av upplevelser, gemenskap och skratt.

Under pandemin hade vi dessutom den stora förmånen att alla hade jobb. Samtidigt blev vår livssituation extra viktig. Att ha en stor tomt att röra sig på, djuren omkring oss och sönerna boende i varsitt hus på vår hoppslagna gård gjorde en enorm skillnad. Vi kunde ses även när mycket annat stängdes ner och livet kändes osäkert.

När jag ser tillbaka inser jag att det inte är pengar som har gjort mig stark genom svåra tider. Det är människorna omkring mig, jorden under mina fötter, djuren som behöver omsorg och känslan av att höra till ett sammanhang. Det är sådant som bär när livet prövar oss.

När magkänslan sa bromsa

Dagens skrivuppmaning: När är ett tillfälle du ignorerade din magkänsla — och fick betala för det?

Ja, herregud! Det finns tillfällen i livet då man borde ha lyssnat på den där lilla rösten inom sig. Ni vet, den som försiktigt viskar: ”Du, det här känns inte riktigt bra…”

Och så finns det tillfällen då man fullständigt struntar i rösten, trampar på gasen och får betala för kalaset efteråt!

Jag var yngre, hade bråttom och skulle hem till Elvy. Varför jag hade så förskräckligt bråttom minns jag faktiskt inte, men just då var det tydligen väldigt viktigt att komma fram fort.

Framför mig körde en bil vars förare verkade ha lite svårt att bestämma sig för vart han skulle.

Först började bilen svänga åt höger.

Sedan ångrade sig föraren.

Och svängde åt vänster i stället!

Redan där reagerade jag. Det kändes fel. Jag upplevde föraren som velig och oförutsägbar, och min magkänsla sa ganska tydligt att jag borde ta det lugnt och hålla avståndet.

Men lyssnade jag?

Nähä då! Jag hade ju BRÅTTOM!

Så jag gasade på för att köra om.

Och… PANG!

Jag körde på bilen framför mig.

Som tur var blev det inga skador, men min stressnivå hade vid det här laget passerat alla rimliga gränser. Och i stället för att vara tacksam över att ingen kommit till skada klev jag ur bilen, sur som ättika!

Jag talade minsann om för föraren att man för sjutton inte bara kunde köra ut hur som helst!

Det skulle jag kanske inte ha gjort.

För gubben blev sur.

Riktigt sur!

Så sur att han ringde polisen.

Och där stod jag. Fortfarande irriterad, fortfarande övertygad om att den andra föraren hade betett sig som en velig trafikfara.

Men polisen var inte särskilt imponerad av min version.

De tyckte snarare att jag inte behövde ha så förskräckligt bråttom och att jag borde ha hållit tillräckligt avstånd för att hinna bromsa.

Jaha, ja.

Det var ju inte riktigt det medhåll jag hade tänkt mig!

Resultatet? Böter!

Och det mest irriterande av allt var att jag faktiskt hade känt på mig att något var fel redan från början.

Hade jag bara lyssnat på magkänslan, saktat ner och låtit den där veliga bilen hållas, hade ingenting hänt.

Och hade jag åtminstone lyckats hålla humöret i schack efter krocken, kanske hela historien hade slutat utan att polisen blivit inblandad.

Men nej då! Jag skulle både ha bråttom och tala om vad jag tyckte!

Vad lärde jag mig då?

Jo, att magkänslan faktiskt kan vara ganska klok. Och att ett hett temperament sällan förbättrar en redan besvärlig situation.

Ibland är det bättre att bromsa, både med bilen och med munnen!

Numera kan jag skratta åt eländet, men just då var det inte särskilt roligt.

Och tänk så mycket billigare det hade blivit om jag bara hade hållit käften! 😂

7. Baksida  (169 av 182 )

Baksida

Tobias uterum är snart helt färdigt, och resultatet blev riktigt bra. Det har vuxit fram till en ljus och inbjudande plats där det känns lätt att slå sig ner med en kopp kaffe, en bok eller bara en stunds lugn.

Förhoppningen är att uterummet ska kunna användas långt in på hösten, när dagarna blir kortare och luften svalare. Med skydd från väder och vind får han en egen liten oas där naturen fortfarande känns nära, även när årstiderna skiftar. Det ska bli roligt att se uterummet komma till användning och fyllas med många avkopplande stunder framöver.

Förlåtet, men aldrig glömt

Dagens skrivuppmaning: Vad är något du har förlåtit men inte glömt?

Den här skrivuppmaningen fick mig faktiskt att fundera en bra stund. För vad finns det egentligen som jag har förlåtit, men som ändå ligger kvar någonstans i minnet?

Till slut kom jag att tänka på en händelse med min storasyster. En händelse som kanske kan verka ganska obetydlig för någon utomstående, men som gjorde fruktansvärt ont i mig.

Min syster är 15 år äldre än jag, och den här dagen hade vi det riktigt mysigt tillsammans. Vi stod i köket och bakade, pratade och hade trevligt. En sådan där stund som egentligen bara borde ha blivit ett varmt och fint minne.

Men så råkade jag ta fel ingrediens.

Och då sa hon det.

Det där öknamnet.

Ett ord som jag hade hört alldeles för många gånger under min uppväxt. Ett ord som min mamma brukade använda när hon var arg, irriterad eller tyckte att jag hade gjort något fel.

Jag är adopterad, och mina föräldrar var väldigt gamla när de tog emot mig. Med facit i hand kan jag ibland fundera över om de verkligen borde ha fått adoptera. Min uppväxt innehöll en hel del struliga och tuffa perioder, och vissa saker har satt djupare spår än andra.

Just det där öknamnet var en sådan sak.

Det var inte bara ett ord för mig. Det bar med sig känslor från barndomen, känslan av att ha gjort fel, att inte riktigt duga och att bli nedtryckt när jag kanske som mest behövde förståelse.

Och min syster visste det.

Hon visste hur mycket jag avskydde det där ordet och hur illa det gjorde mig när mamma använde det.

Därför gjorde det så oerhört ont när det plötsligt kom från henne. Mitt i en stund då vi hade det så trevligt tillsammans.

Jag minns inte längre alla detaljer kring bakningen. Vad vi bakade eller vilken ingrediens jag tog fel på har bleknat med åren.

Men ordet och känslan när hon sa det finns fortfarande kvar.

Det märkliga är att hon aldrig har använt det igen. Inte en enda gång, vad jag kan minnas. Kanske förstod hon hur illa det tog. Kanske ångrade hon sig redan i samma stund. Det vet jag faktiskt inte.

Och jag har förlåtit henne. Absolut!

Jag går inte omkring och är arg på henne för det som hände. Jag låter inte den där stunden definiera vår relation, och jag förstår att människor ibland säger saker utan att tänka på vilka gamla sår de river upp.

Men glömt?

Nej, det har jag inte.

Det är nog det som är så speciellt med vissa minnen. De behöver inte handla om stora dramatiska händelser. Ibland räcker det med ett enda ord, uttalat av någon som står en nära, för att det ska etsa sig fast för resten av livet.

Och kanske är det just det som är skillnaden mellan att förlåta och att glömma.

Att förlåta är att inte längre bära på ilskan. Att glömma är något helt annat.

Jag kan tänka tillbaka på händelsen utan att känna samma förtvivlan som då. Men jag kan fortfarande känna ett litet styng i hjärtat när jag minns den.

Och vet ni vad? Jag tycker faktiskt att det får vara så.

Alla minnen behöver inte suddas ut för att man ska kunna gå vidare. Vissa får finnas kvar som en påminnelse om hur mycket våra ord betyder, särskilt när vi säger dem till människor vi älskar.

För det som är ett obetänksamt ord för den ena kan vara ett helt barndomsminne för den andra.

Och ibland är det just de orden som aldrig riktigt försvinner.

Artikel