Ingalill Sjögren 
Nu är det äntligen ljust i mitt örteri. Tidigare kunde jag tända den lilla lampan som satt där, men det gjorde knappt någon skillnad – som att försöka lysa upp ett helt rum med ett stearinljus.
Nu har jag två starka lysrörsarmaturer som sträcker sig över hyllorna och en mindre lampa vid bordet när jag bara vill stå där och jobba. Plötsligt syns varje blad, varje liten kruka, varje ny idé som spirar.
Det är som om örteriet har vaknat och sagt: “Tack. Nu kan vi börja på riktigt.”
Dagens skrivuppmaning: Vilken var den senaste filmen som fick dig att gråta?
Den senaste som fick mig att gråta var Guardians of the Galaxy 3 — och det var inte de stora striderna eller de färgsprakande rymdmiljöerna som bröt mig. Det var Rocket.
Att få se honom från liten, mjuk och nyfiken, till den ärrade överlevare han är idag… det var som att se ett helt liv pressas ihop till en enda smärtsam sanning. Den där fruktansvärda blandningen av oskuld och experiment, av hopp och människans grymhet. Det är något med djur som utsätts för lidande som går rakt in i märgen — kanske för att de aldrig ber om mer än trygghet och en hand som inte gör illa.
Rocket är fiktiv, ja. Men känslan han väcker är högst verklig. Och kanske är det just därför filmen stannar kvar: den påminner oss om att ondskan inte alltid är stor och dramatisk. Ibland är den klinisk, tyst, rationell — och riktad mot dem som inte kan försvara sig.
Den här trappan i Trogir blev som en liten scen, alla som gick förbi stannade till, poserade och fotograferade varandra – och vi gjorde precis likadant. Det var något med ljuset, stenarna och den där mjuka sommarkänslan som fick alla att vilja fånga ögonblicket.
Jösses så mycket hallonbuskar och sly jag har rensat runt planteringsskyddet. Det är märkligt hur snabbt naturen tar tillbaka allt när man släpper taget en stund. När vi hade hästarna gick de lösa på gården, från nedre hagen upp till stallet när de själva ville gå in. Det var fint — men Beethoven hade en ovana som gjorde mig smått galen: han älskade att klia sig mot kanten på planteringsskyddet. Så mycket att hela skyddet var på väg att glida av den lilla murklacken det stod på.
För att stoppa honom flyttade jag stora vinbärsbuskar och lät hallonen breda ut sig som en mjuk, taggig barriär. Det funkade. Ingen häst tog sig ner till dammen, och planteringsskyddet fick stå kvar i fred.
Men nu, när hästarna inte längre finns kvar, är det dags att öppna upp igen. Rensa bort slyet, ta tillbaka ytan och plantera lägre blommor som får ljuset att dansa mellan sig. Även den gamla minan har varit helt igenvuxen — och nu när vi rensat fram den ser den ut som en gigantisk boll. Som om den stått och väntat på att få synas igen.
Det är något fint i det där: att rensa fram minnen, platser och former som gömts under år av växtkraft. Trädgården förändras, precis som livet gör.
Det finns bilder som bara får en att le, som när Mao tar selfies med brudparet hör verkligen dit. Det är något så otroligt charmigt i hur avslappnade och lyckliga de ser ut — som om kameran inte ens är där, bara glädjen.
Jag är alltid lika imponerad över hur bra deras selfies blir. Perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt känsla. Mina egna? Bedrövliga. Jag förstår inte hur de gör — hur de lyckas fånga både sig själva och stämningen i ett enda klick, medan jag mest lyckas få konstiga vinklar och halvslutna ögon.
