... dina symboler här ...

Förlåtet, men aldrig glömt

Dagens skrivuppmaning: Vad är något du har förlåtit men inte glömt?

Den här skrivuppmaningen fick mig faktiskt att fundera en bra stund. För vad finns det egentligen som jag har förlåtit, men som ändå ligger kvar någonstans i minnet?

Till slut kom jag att tänka på en händelse med min storasyster. En händelse som kanske kan verka ganska obetydlig för någon utomstående, men som gjorde fruktansvärt ont i mig.

Min syster är 15 år äldre än jag, och den här dagen hade vi det riktigt mysigt tillsammans. Vi stod i köket och bakade, pratade och hade trevligt. En sådan där stund som egentligen bara borde ha blivit ett varmt och fint minne.

Men så råkade jag ta fel ingrediens.

Och då sa hon det.

Det där öknamnet.

Ett ord som jag hade hört alldeles för många gånger under min uppväxt. Ett ord som min mamma brukade använda när hon var arg, irriterad eller tyckte att jag hade gjort något fel.

Jag är adopterad, och mina föräldrar var väldigt gamla när de tog emot mig. Med facit i hand kan jag ibland fundera över om de verkligen borde ha fått adoptera. Min uppväxt innehöll en hel del struliga och tuffa perioder, och vissa saker har satt djupare spår än andra.

Just det där öknamnet var en sådan sak.

Det var inte bara ett ord för mig. Det bar med sig känslor från barndomen, känslan av att ha gjort fel, att inte riktigt duga och att bli nedtryckt när jag kanske som mest behövde förståelse.

Och min syster visste det.

Hon visste hur mycket jag avskydde det där ordet och hur illa det gjorde mig när mamma använde det.

Därför gjorde det så oerhört ont när det plötsligt kom från henne. Mitt i en stund då vi hade det så trevligt tillsammans.

Jag minns inte längre alla detaljer kring bakningen. Vad vi bakade eller vilken ingrediens jag tog fel på har bleknat med åren.

Men ordet och känslan när hon sa det finns fortfarande kvar.

Det märkliga är att hon aldrig har använt det igen. Inte en enda gång, vad jag kan minnas. Kanske förstod hon hur illa det tog. Kanske ångrade hon sig redan i samma stund. Det vet jag faktiskt inte.

Och jag har förlåtit henne. Absolut!

Jag går inte omkring och är arg på henne för det som hände. Jag låter inte den där stunden definiera vår relation, och jag förstår att människor ibland säger saker utan att tänka på vilka gamla sår de river upp.

Men glömt?

Nej, det har jag inte.

Det är nog det som är så speciellt med vissa minnen. De behöver inte handla om stora dramatiska händelser. Ibland räcker det med ett enda ord, uttalat av någon som står en nära, för att det ska etsa sig fast för resten av livet.

Och kanske är det just det som är skillnaden mellan att förlåta och att glömma.

Att förlåta är att inte längre bära på ilskan. Att glömma är något helt annat.

Jag kan tänka tillbaka på händelsen utan att känna samma förtvivlan som då. Men jag kan fortfarande känna ett litet styng i hjärtat när jag minns den.

Och vet ni vad? Jag tycker faktiskt att det får vara så.

Alla minnen behöver inte suddas ut för att man ska kunna gå vidare. Vissa får finnas kvar som en påminnelse om hur mycket våra ord betyder, särskilt när vi säger dem till människor vi älskar.

För det som är ett obetänksamt ord för den ena kan vara ett helt barndomsminne för den andra.

Och ibland är det just de orden som aldrig riktigt försvinner.

Om jag fick leva i en videospelvärld

Dagens skrivuppmaning: Om du fick leva i en videospelvärld, vilken skulle du välja?

Det finns ju hur många fantastiska spelvärldar som helst att välja mellan. Man skulle kunna utforska stora kungariken, slåss mot drakar eller ge sig ut på äventyr i någon hypermodern spelvärld.

Men vet ni vad? Jag skulle nog välja ett gammalt, ganska segt spel som heter Fantasia, med ingen mindre än Musse Pigg i huvudrollen!

Jag minns fortfarande hur otroligt vackert och sött jag tyckte att spelet var. Alla dessa färger, fantasifulla miljöer och den där alldeles speciella Disneykänslan. Och jag har ju alltid älskat Musse Pigg!

Musse Pigg som trollkarl – och ett ganska besvärligt uppdrag!

I spelet får man styra Musse Pigg som trollkarlens lärling. Den lille rackaren har tydligen somnat på jobbet, och medan han sov försvann en massa magiska musiknoter!

Så nu gäller det att ge sig ut på äventyr och samla ihop dem igen, så att musiken kan börja spela.

Spelet består av fyra olika världar som är inspirerade av Disneys klassiska film Fantasia. Varje värld representerar ett av de fyra elementen:

  • 💧 Vatten – med vattenfall, märkliga varelser och magiska vattenmiljöer.
  • 🌿 Jord – en värld fylld av natur, förhistoriska inslag och fantasifulla landskap.
  • ☁️ Luft – med svävande plattformar, himmelska miljöer och sagolika äventyr.
  • 🔥 Eld – där det blir betydligt mörkare, farligare och mer dramatiskt!

Miljöerna bygger på olika delar av filmen, bland annat Trollkarlens lärling, Våroffer, Pastoralsymfonin och En natt på Blåkulla.

Och det var just dessa miljöer jag tyckte var så fantastiskt fina!

Hoppa, hoppa och… ramla ner!

Själva spelandet var kanske inte alltid lika fantastiskt.

Musse skulle hoppa mellan plattformar, undvika fiender och samla magiska bubblor som kunde användas för att skjuta på otäckingarna. En del fiender kunde man också besegra genom att helt enkelt hoppa på dem.

Och så skulle man förstås hitta alla de där gömda musiknoterna för att få musiken att spela igen.

Lätt som en plätt, eller hur?

Nja!

Tänk att få kliva rakt in i den världen!

Om jag verkligen fick flytta in i en videospelvärld skulle jag vilja vandra omkring i Fantasias förtrollade landskap.

Tänk att få hoppa mellan svävande stenar högt ovanför molnen, se vattenfall kasta sig ner från flytande öar och upptäcka hemliga små platser där magin nästan går att ta på.

Fast jag skulle nog vilja ha en säkerhetslina när jag hoppar mellan stenarna. Med tanke på hur många gånger jag lyckades ramla ner i spelet vore det nog klokast!

Och tänk att få träffa Musse Pigg på riktigt!

Vi skulle kunna hjälpas åt att leta efter de försvunna noterna. Eller rättare sagt, Musse får leta och jag kan sitta på en vacker blomsteräng med en kopp kaffe och heja på.

Det låter väl som en alldeles utmärkt arbetsfördelning?

Gamla spel har en alldeles särskild charm

Det är lite lustigt hur vissa spel fastnar i minnet. Inte för att de var tekniskt avancerade eller ens särskilt lättspelade, utan för att de hade något alldeles speciellt.

För mig var Fantasia ett sådant spel.

Jag älskade färgerna, musiken, de fantasifulla världarna och förstås den lilla musen med trollkarlshatten.

Visst finns det säkert tusentals spel som är både snyggare och roligare i dag, men det är något med nostalgin som inte går att ersätta.

Så om jag fick välja en videospelvärld att leva i skulle det bli Fantasia. Där skulle jag gärna strosa omkring bland magiska vattenfall, svävande stenar och förtrollade landskap.

Men de där besvärliga hoppen får Musse gärna sköta själv!

Vänskap förändras med åren

Dagens skrivuppmaning: Har din uppfattning om vad som gör en bra vän förändrats när du blivit äldre?

Ja, det tycker jag faktiskt att den har! Och ganska mycket dessutom.

När jag var yngre handlade vänskap ofta om att man skulle ha samma intressen, tycka ungefär likadant och gärna vilja göra samma saker. Man skulle liksom passa ihop som två pusselbitar. Helst utan att behöva fila särskilt mycket på kanterna.

Men med åren har jag insett att en riktigt bra vän inte behöver vara lik mig. Det viktiga är att vi tycker om varandra precis som vi är.

Jag har ju dessutom en liten egenhet. Eller ja, liten och liten… Jag har en tendens att dra mig undan ibland. Jag trivs i mitt eget sällskap, pysslar med mitt, försvinner in i mina projekt och plötsligt har det gått alldeles för lång tid sedan jag hörde av mig.

Inte för att jag inte bryr mig. Tvärtom! Jag bara hamnar i min egen lilla bubbla där dagarna rullar på.

Och det är då den där riktiga vännen är så fantastisk.

Den som inte sitter och räknar dagarna sedan senaste telefonsamtalet. Den som inte blir sur eller börjar fundera på om vänskapen har gått ut som ett gammalt mjölkpaket.

Utan som helt enkelt hör av sig och säger:

– Hallå där! Hur är det med dig egentligen? Nu hittar vi på något!

Och vips! Där sprack min lilla bubbla.

Det är en sådan vän jag uppskattar mer och mer. Någon som vågar knacka på även när jag har dragit för gardinerna till min sociala tillvaro.

Jag har också lärt mig att vi inte alls behöver tycka likadant om allting. Vi kan ha helt olika intressen, olika åsikter och olika sätt att se på livet. Det kan till och med göra vänskapen roligare! Tänk så tråkigt om vi alltid höll med varandra. Vad skulle vi då diskutera över kaffekoppen?

Numera värdesätter jag värme, humor, omtanke och den där härliga känslan av att kunna fortsätta ett samtal precis där vi slutade, även om det gått flera veckor.

Och jag försöker förstås bli bättre på att själv höra av mig. För vänskap behöver ju lite omsorg från båda håll, även om den ena ibland måste hämtas ut ur sin eremitgrotta.

Så ja, min syn på vänskap har förändrats. Förr sökte jag någon som var lik mig. Nu uppskattar jag någon som låter mig vara mig själv – men som också vet när det är dags att dra ut mig i världen igen.

Och sådana vänner är verkligen guld värda. ❤️

101. Hantverkare (167 av 182 )

Rosas växthus har äntligen kommit, och jag ville gärna vara med när den sattes upp eftersom de tidigare hjälpt mig med tunnlarna. Det visade sig vara betydligt enklare än jag trodde när vi väl kom underfund med hur stagen skulle sitta. Efter det gick arbetet riktigt smidigt, och nu känns växthuset både stabilt och stadigt.

Växthus

Det ska bli extra spännande till våren när säsongen drar igång på allvar. Då får vi möjlighet att byta både fröer och plantor med varandra, något jag verkligen ser fram emot. Det är något särskilt med att dela odlarglädje och låta växter hitta nya hem hos andra entusiastiska trädgårdsmänniskor.

Rosas bild

Artikel