Under vår lilla fikapaus på Råda Säteri, när kaffet ännu ångade i kopparna, fick jag syn på något som rörde sig blixtsnabbt längs stammen på en av de gamla ekarna. En liten rund nötväcka pilade upp och ner, så raskt att det nästan såg ut som den trotsade tyngdlagen.

Det är inte ofta jag har sett en nötväcka på så nära håll – men den här verkade inte alls blyg. Den klättrade både huvudstupa nerför stammen och upp igen, som ett riktigt akrobatiskt litet naturinslag mitt i vår fikastund.

Nötväckan (Sitta europaea) är en charmig liten fågel, lätt att känna igen på sin kompakta kropp, blågrå rygg och kastanjebruna eller vita undersida. Det mest typiska för nötväckan är just dess sätt att klättra – den är faktiskt den enda fågeln i Sverige som kan röra sig både uppåt och nedåt längs trädstammar med huvudet före.

Den trivs bäst i lövskogar, parker och trädgårdar med gamla träd, där den letar efter insekter under barken och gärna hamstrar nötter och frön till vintern. Om man har tur kan man höra dess tydliga och lite visslande läte, särskilt på våren när den börjar försvara sitt revir.

Det kändes som ett litet lyckotillfälle – att mitt i vardagen få stanna upp och följa den lilla fågelns snabba rörelser och känna hur nära naturen man faktiskt kan komma, även under en enkel fika på ett mysigt säteri.