Det finns regler här på Krakelgården. Vissa är skrivna, andra är mer… förhandlingsbara. En av dem lyder: “Hundarna får inte vara i soffan.”
Det brukar hon acceptera med en viss värdighet. Hon lägger sig gärna nära, helst med framtassarna precis på kanten – som om hon tänker att om bara två centimeter av mig nuddar soffan så räknas det inte. Och egentligen är det mest ett sätt att be om kel. Den där mjuka blicken, den lilla suckningen, framtassarna som smyger sig fram.
Men den här gången hände något annat.
Hon somnade. Inte lite. Utan tvärslocknade.
Så här såg fotot ut innan jag testade att göra en liten konstversion av fotot.
Och plötsligt såg scenen ut som en gammal målning – nästan som om någon fångat ett ögonblick från ett annat sekel. De mjuka färgerna, ljuset, den stilla närheten mellan människa och hund. Det blev som en tavla av vardagens allra finaste självklarhet: att vi hör ihop.
