
Det är så rogivande att ta en kvällspromenad. När dagen sakta tonar bort och tempot sjunker känns det som om både naturen och tankarna får lite mer utrymme.

Det är så rogivande att ta en kvällspromenad. När dagen sakta tonar bort och tempot sjunker känns det som om både naturen och tankarna får lite mer utrymme.
Dagens skrivuppmaning: Vad är en sak du inte kan leva utan?

Nu ska vi förstås inte räkna med sådana där livsnödvändiga saker som luft, vatten, mat, tak över huvudet eller familj och vänner. Nej, vi pratar om det där lilla extra som gör livet värt att kliva upp ur sängen för.
För min del är svaret lika självklart som att solen går upp i öster.
KAFFE!
Göta Petter, vad vore livet utan kaffe?!
Jag är nämligen inte riktigt människa innan jag fått min första kopp på morgonen. Eller rättare sagt, jag är någon sorts korsning mellan en nyvaken björn, en sur gammal drake och en dator som fastnat på ”Laddar … 2 %”.
Försök inte föra några djupare samtal med mig innan kaffet har börjat verka. Det kan sluta med att jag svarar med ett grymtande, stirrar tomt framför mig eller helt enkelt glömmer vad frågan handlade om.
Hjärnan har nämligen inte öppnat för dagen.
Den första koppen är helig. Det är då livsandarna sakta återvänder och jag börjar förstå varför jag över huvud taget klev upp ur sängen.
Efter några klunkar börjar världen se lite trevligare ut. Fåglarna sjunger, morgonljuset är vackert och människorna omkring mig verkar plötsligt betydligt mindre irriterande.
Efter andra koppen är jag nästan normal.
Men sedan har vi det där med den tredje, fjärde och kanske femte koppen …
För mycket kaffe är nämligen en helt annan historia!
Då händer något märkligt. Plötsligt får jag ungefär lika mycket energi som Snurre Sprätt efter att ha stoppat fingrarna i ett eluttag.
Jag ska bara plocka undan en kopp i köket, men på vägen upptäcker jag att en låda behöver organiseras. Sedan kommer jag på att blommorna ska vattnas, tvätten vikas och att det nog vore en alldeles utmärkt idé att möblera om i hobbyrummet.
Allt detta samtidigt!
Jag far fram genom huset som en överladdad studsboll med kaffekoppen i högsta hugg. Tankarna rusar snabbare än benen och jag har minst sjutton projekt på gång innan klockan ens hunnit bli tio.
Hundarna tittar på mig som om de funderar på att ringa efter hjälp.
Och någonstans mitt i alltihop står jag plötsligt och undrar:
Vad var det egentligen jag skulle göra från början?
Ingen aning. Men jag är åtminstone väldigt entusiastisk!
Så ja, kaffe är definitivt en sak jag har väldigt svårt att tänka mig att leva utan.
För lite kaffe och jag fungerar som en gammal rostig traktor en kall vintermorgon.
För mycket kaffe och jag blir en Formel 1-bil utan bromsar.
Men någonstans däremellan finns den perfekta mängden. Den där magiska nivån när hjärnan fungerar, humöret är på topp och jag faktiskt får saker gjorda utan att samtidigt försöka starta sju nya projekt.
Problemet är bara att jag fortfarande inte riktigt har hittat den nivån.
Men jag forskar vidare. En kopp i taget! ☕
Jag var på loppis idag och fastnade så för karaffen men jag var lite osäker på vad man skulle ha i mitten, så jag goolade. Det är en vinkaraff med inbyggd iskylare (eller isfack), ofta handblåst från Spanien.


Dagens skrivuppmaning: Vilket är ett litet ögonblick från ditt förflutna som du fortfarande tänker på år senare?
Vissa minnen bleknar med åren, medan andra behåller sina färger nästan som om de hände igår. Ett sådant minne är från när jag och min bror fick bo hos vår storasyster medan våra föräldrar var i Tyskland.
Hon är femton år äldre än jag, och på den tiden kändes hon nästan vuxen på riktigt, med eget hem och ett liv som verkade väldigt spännande. Hon och Terje tog hand om oss under några dagar, och för mig blev det ett litet äventyr som jag fortfarande minns med värme.
Vi hade så roligt tillsammans. En dag målade vi varandras ansikten och skrattade åt resultaten. Färger hamnade lite överallt, och vi tyckte förstås att vi såg fantastiska ut. Det var den där sortens lek som får tiden att försvinna utan att man märker det.
Terje var alltid med på våra upptåg. Han busade med oss och jagade oss runt i lägenheten medan vi tjöt av skratt. Det bästa gömstället var deras stora säng. Den hade en öppning i mitten undertill som nästan kändes som en tunnel. Vi kröp in och ut där gång på gång medan jakten fortsatte. För oss var det inte bara en säng, utan en hemlig gång, ett fort och en äventyrsvärld på samma gång.
När jag tänker tillbaka idag är det inte de stora händelserna jag minns tydligast. Det är skratten, känslan av att vara omhändertagen och alla de där små ögonblicken som gjorde att man kände sig älskad och välkommen.
Det är märkligt hur vissa stunder från barndomen stannar kvar genom hela livet. Ett målat ansikte, en lekfull jakt genom en lägenhet och en tunnel under en säng räcker för att väcka ett helt hav av minnen.

Nu är älgen här igen.
Jag skulle bara gå upp till vedboden och hämta lite ved när jag fick syn på något stort utanför. Där stod älgen. Helt lugnt och fint, mitt framför vedboden, som om den ägde platsen.
Själv stannade jag på behörigt avstånd och funderade på hur viktigt det egentligen var med den där veden just då. Älgen såg betydligt mindre stressad ut än jag.
Det är märkligt hur snabbt en helt vanlig vardagssyssla kan förvandlas till ett möte med naturen. Här ute vet man aldrig riktigt vad som väntar runt nästa hörn.