Gatulyktans mjuka sken följer mig genom mörkret och visar vägen mot min idrottshall. Det är ett stilla ljus, ett som inte bländar utan bär mig framåt – som en liten påminnelse om att även de minsta strimmorna kan göra vägen tryggare.
Ingalill Sjögren
Ta dig tid!
Dagens skrivuppmaning: Hur hittar du tid för egenvård?
Det har tagit tid för mig att förstå att egenvård inte handlar om lyx, utan om att lyssna på kroppen när den viskar – eller ropar – att tempot är för högt. Förr körde jag på i ett enda långt svep. Projekt, jobb, idéer, skapande… allt skulle bli klart på studs, och jag envisades med att orka lite till, och lite till.
Men nu är det annorlunda.
Jag har blivit bättre på att höra när kroppen säger stopp. När huvudet blir tungt eller när energin börjar rinna av mig, då pausar jag. Avslutar. Lägger undan. Jag tar mig tid – inte för att jag råkar ha den, utan för att jag ger den till mig själv.
Det har blivit en vana att skapa små mystillfällen i vardagen. Ett hemmaspa minst en gång i veckan, en stund med varm dusch, ansiktsmask, mjuk musik och tystnad. Små ritualer som får mig att landa och som påminner mig om att jag inte behöver springa längre.
Jag har trappat ner tempot rejält, och det känns som att jag äntligen lever i takt med mig själv. Egenvård är inte längre något jag försöker klämma in – det är något jag låter ta plats när kroppen eller huvudet säger ifrån. Och det gör livet mjukare, mer hållbart, mer mitt.
284. Spindeltrådar (139 av 182 )
I tunneln satt en stor, tjock korsspindel och vaktade sin plats som om den ägde hela gången. Jag behövde komma åt bäddarna, så vi fick helt enkelt samarbeta: jag flyttade henne varsamt åt sidan, och hon accepterade det med ett lugn som bara en riktigt trygg spindel har.
När hon väl var på en ny gren kunde jag fortsätta göra i ordning bäddarna, och tunneln kändes plötsligt lite mer som ett delat rum — där både jag och korsspindeln har våra projekt på gång.
Slovenien
Dagens skrivuppmaning: Vilken plats har du besökt som kändes som hemma?
Det är något särskilt med Slovenien. Redan från första dagen möttes vi av en värme som inte gick att ta miste på – människor som log, tog sig tid, och som verkade genuint måna om både naturen och varandra. Allt kändes avslappnat, tryggt och välkomnande.
Vi trivdes direkt. Maten var god, servicen fantastisk och det fanns ett lugn i affärerna som man nästan glömt att man kan uppleva – att få gå runt i sin egen takt, utan stress, utan trängsel. Bara ro.
Vi hann bara se Ljubljana och Lake Bled den här gången, men det räckte för att vi skulle bli förälskade i landet. Ljubljana med sina broar, små torg och den gröna floden som slingrar sig genom staden. Bled med sitt sagolika ljus, den lilla ön och bergen som vakar runt sjön.
Slovenien är ett land som bjuder in en att andas lite djupare. Och vi vet redan att vi kommer tillbaka – för att se mer, uppleva mer och fortsätta upptäcka det där stilla, vänliga och vackra som gjorde att det kändes som att komma hem.
Akebia‑äventyret hos Rosa
Jag åkte hem till Rosa och fick frön av hennes Akebia quinata — denna lite hemliga skönhet som blommar i maj med mörkt blåvioletta blommor som doftar vanilj. Frukterna ser ut som ljust violetta små gurkor, bladen är femdelade och friskt gröna, och hela växten växer som om den har bråttom till ett maraton. Perfekt för spaljéer, pergolor och människor som gillar växter med personlighet.
Rosa berättade stolt att hennes planta, efter tre år, äntligen hade gett frukt. Och att frukten var söt och god.
Det hon inte berättade var den lilla detaljen att det bara är det där lilla geggiga runt fröna som är sött och gott. Jag, däremot, tog frukten och åt den som om det vore en mango.
Skalet. Rått. Med god aptit.
Inte tusan var det sött och gott. Efter tre rejäla tuggor började det brännas i halsen som om jag svalt en arg humla. Jag fick panik‑googla “symtom akebia frukt rått skal död?” och fick veta att skalet ska grillas och absolut inte ätas rått eftersom det ger en brännande och lätt frätande känsla.
Jaha. Då var det bara att vräka i sig yoghurt som om jag deltog i någon form av mejeritävling. När det inte hjälpte tog jag grädde — och det tog faktiskt bort den sista klådan. Tack, vispgrädde, för att du räddade min hals från att bli en biologisk varningsskylt.
Men jag måste erkänna: när man äter frukten på rätt sätt är den faktiskt söt och ganska god. Och jag har lärt mig något viktigt:
Lyssna på Rosa. Men lyssna på allt.
