182 Foto 2026

Nu är det äntligen ljust i mitt örteri. Tidigare kunde jag tända den lilla lampan som satt där, men det gjorde knappt någon skillnad – som att försöka lysa upp ett helt rum med ett stearinljus.

Nu har jag två starka lysrörsarmaturer som sträcker sig över hyllorna och en mindre lampa vid bordet när jag bara vill stå där och jobba. Plötsligt syns varje blad, varje liten kruka, varje ny idé som spirar.

Det är som om örteriet har vaknat och sagt: “Tack. Nu kan vi börja på riktigt.”

Den här trappan i Trogir blev som en liten scen, alla som gick förbi stannade till, poserade och fotograferade varandra – och vi gjorde precis likadant. Det var något med ljuset, stenarna och den där mjuka sommarkänslan som fick alla att vilja fånga ögonblicket.

Det finns bilder som bara får en att le, som när Mao tar selfies med brudparet hör verkligen dit. Det är något så otroligt charmigt i hur avslappnade och lyckliga de ser ut — som om kameran inte ens är där, bara glädjen.

Jag är alltid lika imponerad över hur bra deras selfies blir. Perfekt ljus, perfekt vinkel, perfekt känsla. Mina egna? Bedrövliga. Jag förstår inte hur de gör — hur de lyckas fånga både sig själva och stämningen i ett enda klick, medan jag mest lyckas få konstiga vinklar och halvslutna ögon.

I går fick jag fånga ett av brudparets allra finaste ögonblick i Botaniska. Mitt i allt det gröna, med ljuset som silades genom löven, vände de sig mot varandra – och deras blickar bar så mycket glädje att jag nästan glömde att jag var backup‑fotograf.

En sådan där bild som inte bara visar hur det såg ut, utan hur det kändes.

Igår gifte sig Micaels och Maos vänner, och jag fick vara backup‑fotograf under deras stora dag. Det blev en sådan fin och mjuk stund – fylld av skratt, små detaljer och ögonblick som nästan bar sig själva.

Att få stå lite vid sidan av, fånga stämningen och se hur allt föll på plats, var en ren glädje. En dag av kärlek, ljus och vänner som reste långt för att vara där.

Så enkelt. Så vackert. Så minnesvärt.