182 Foto 2026

Nu håller snickarna på att byta den allra sista fasaden på Tobias hus. Det har varit ett långt projekt, men snart känns det som ett riktigt avslut. Hammarslagen ekar ute på gården och bit för bit faller allt på plats. Snart är hela huset fräscht, rakt och redo för nästa kapitel.

Mitt örteri är min oas.
Här kokar jag mitt schampo, blandar teer och örter, och låter tiden gå i sin egen takt.
Det är mitt alldeles egna space — stilla, doftande, kreativt — där jag trivs som bäst.

Och i dag, mitt i allt fixande där ute, slängde jag ihop ett upppigande te till en arbetskollega — enkelt, gott och gjort med hjärtat.

Det finns ögonblick som fastnar, och utsikten från Dubrovniks gamla stadsmur är ett av dem. Högt ovanför de solvarma takpannorna öppnar staden sig som ett levande vykort — havet glittrar, gränderna slingrar sig nedanför och varje steg ger en ny, stilla vy att andas in. En promenad som känns både historisk och helt magisk.

I år blev det Dubrovnik — den solvarma pärlan vid Adriatiska havet. Gamla stan med sina ljusa stenmurar, de smala gränderna som slingrar sig som små berättelser, och havet som glittrar som om det har något att säga.

Det känns fint att återvända till en plats där historien ligger så nära ytan. En resa fylld av utsikter, promenader, tebutiker, små fynd och den där känslan av att tiden går lite långsammare.

Dubrovnik blev helt enkelt rätt val i år.

Helt otroligt – min rosenbuske blommar fortfarande. Men nu har blommorna skiftat färg, från den vanliga lite lila tonen till ett kraftigt cerise som nästan glöder mot det grå vädret. Jag antar att det är kylan och allt det blöta som lockat fram den här intensiva höstfärgen.

En liten färgexplosion som vägrar ge upp, mitt i oktober.