I tunneln satt en stor, tjock korsspindel och vaktade sin plats som om den ägde hela gången. Jag behövde komma åt bäddarna, så vi fick helt enkelt samarbeta: jag flyttade henne varsamt åt sidan, och hon accepterade det med ett lugn som bara en riktigt trygg spindel har.
När hon väl var på en ny gren kunde jag fortsätta göra i ordning bäddarna, och tunneln kändes plötsligt lite mer som ett delat rum — där både jag och korsspindeln har våra projekt på gång.
