... dina symboler här ...

Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

När blev 30 bara en rekommendation?

Jag blir så trött på bilisterna som kör förbi gården. Det är 30 km/h här, men det verkar vara väldigt få som bryr sig.

I dag höll Gustav på att bli påkörd. En tonåring som såg händelsen reagerade direkt på hur fort bilarna körde. Om en ungdom står och tycker att trafiken går för fort, då säger det ganska mycket.

Det som gör mig mest förbannad är att förarna faktiskt ser katten. De ser honom, men de verkar inte tycka att de behöver sakta ner ändå.

På vägen hem fick jag till och med gå ut i körbanan för att få en bilist att reagera. Resultatet? Föraren gasade på i stället för att lätta på foten.

Så nu har vi fått fatta ett beslut. Gustav får stanna inne när vi går ut med hundarna. Inte för att han vill det. Tvärtom. Han älskar att följa med oss och hundarna på promenad. Om han blir kvar hemma går han på insidan av fönstren och skriker efter oss. 📰 Mao på promenad

Men alternativet känns värre. Vi kan inte riskera att han blir påkörd av någon som tycker att hastighetsbegränsningar är valfria. 📰 Påkörd

Och som om det inte räckte finns ett annat problem. Alla dessa människor som låter sina hundar springa lösa och sedan säger:

”Han är så snäll, han vill bara hälsa.”

Ärligt talat, hur tänker man då?

Alla vill inte hälsa. Alla djur vill inte hälsa. Alla situationer passar inte för ett möte mellan främmande djur.

Det spelar ingen roll hur snäll du tycker att din hund är. Det räcker med en sekunds missbedömning för att något ska gå väldigt fel.

Så Gustav får vara inne tills vidare. Inte för att han vill det, och inte för att vi vill det. Utan för att vissa människor inte verkar förstå att deras bekvämlighet aldrig är viktigare än någon annans säkerhet. 📰 Hundpromenad

Det gör mig både arg och ledsen.

För Gustav vill bara vara med sin flock.

267. Skränar (170 av 182 )

267. Skränar (170 av 182 )

I år testar vi något nytt i trädgården. För att ge odlingarna en chans mot hungriga besökare har vi placerat ut flera viltvaktare runt de mest utsatta områdena. När något rör sig i närheten börjar de både blinka och skräna, vilket brukar få de flesta djur att tänka om och välja en annan väg.

Hittills har de gjort sitt jobb förvånansvärt bra, men det finns en liten nackdel. Batterierna verkar ta slut snabbare än vi hade hoppats, så de behöver laddas betydligt oftare än önskat.

Att vara stark när livet prövar en

Dagens skrivuppmaning: Hur håller du dig stark under svåra tider?

Då vi har haft ekonomiska bekymmer så odlar vi mycket själva och när sönerna var små så samlades vi flera mammor och gjorde närliggande utflykter till olika badsträndet, besökte närliggande slott och körde pysseloch myskvällar. Så de märkte väl inte så mycket av det. Under pandemin hade vi alla jobb. Men utan min stora tomt och att sönerna bor i varsit hus på vår hoppslagna gård och djuren, då hade det varit tufft, särskilt under pandemin.

När livet blir tufft försöker jag fokusera på det jag faktiskt kan påverka. Vi har haft perioder med ekonomiska bekymmer, men i stället för att fastna i oro har vi försökt skapa ett rikt liv på andra sätt.

Vår stora trädgård har varit en ovärderlig tillgång. Vi odlar mycket själva, och det ger inte bara mat på bordet utan också en känsla av trygghet och mening. Att se frön gro, skörda grönsaker och följa årstidernas växlingar påminner mig om att allt har sin tid.

När våra söner var små samlades vi flera mammor och hittade på enkla saker tillsammans. Vi gjorde utflykter till närliggande badstränder, besökte slott i trakten och ordnade pyssel- och myskvällar. Det kostade nästan ingenting, men skapade minnen som varit värda mer än dyra nöjen. Jag tror faktiskt inte att pojkarna märkte så mycket av de ekonomiska bekymren, eftersom vardagen ändå var fylld av upplevelser, gemenskap och skratt.

Under pandemin hade vi dessutom den stora förmånen att alla hade jobb. Samtidigt blev vår livssituation extra viktig. Att ha en stor tomt att röra sig på, djuren omkring oss och sönerna boende i varsitt hus på vår hoppslagna gård gjorde en enorm skillnad. Vi kunde ses även när mycket annat stängdes ner och livet kändes osäkert.

När jag ser tillbaka inser jag att det inte är pengar som har gjort mig stark genom svåra tider. Det är människorna omkring mig, jorden under mina fötter, djuren som behöver omsorg och känslan av att höra till ett sammanhang. Det är sådant som bär när livet prövar oss.

När magkänslan sa bromsa

Dagens skrivuppmaning: När är ett tillfälle du ignorerade din magkänsla — och fick betala för det?

Ja, herregud! Det finns tillfällen i livet då man borde ha lyssnat på den där lilla rösten inom sig. Ni vet, den som försiktigt viskar: ”Du, det här känns inte riktigt bra…”

Och så finns det tillfällen då man fullständigt struntar i rösten, trampar på gasen och får betala för kalaset efteråt!

Jag var yngre, hade bråttom och skulle hem till Elvy. Varför jag hade så förskräckligt bråttom minns jag faktiskt inte, men just då var det tydligen väldigt viktigt att komma fram fort.

Framför mig körde en bil vars förare verkade ha lite svårt att bestämma sig för vart han skulle.

Först började bilen svänga åt höger.

Sedan ångrade sig föraren.

Och svängde åt vänster i stället!

Redan där reagerade jag. Det kändes fel. Jag upplevde föraren som velig och oförutsägbar, och min magkänsla sa ganska tydligt att jag borde ta det lugnt och hålla avståndet.

Men lyssnade jag?

Nähä då! Jag hade ju BRÅTTOM!

Så jag gasade på för att köra om.

Och… PANG!

Jag körde på bilen framför mig.

Som tur var blev det inga skador, men min stressnivå hade vid det här laget passerat alla rimliga gränser. Och i stället för att vara tacksam över att ingen kommit till skada klev jag ur bilen, sur som ättika!

Jag talade minsann om för föraren att man för sjutton inte bara kunde köra ut hur som helst!

Det skulle jag kanske inte ha gjort.

För gubben blev sur.

Riktigt sur!

Så sur att han ringde polisen.

Och där stod jag. Fortfarande irriterad, fortfarande övertygad om att den andra föraren hade betett sig som en velig trafikfara.

Men polisen var inte särskilt imponerad av min version.

De tyckte snarare att jag inte behövde ha så förskräckligt bråttom och att jag borde ha hållit tillräckligt avstånd för att hinna bromsa.

Jaha, ja.

Det var ju inte riktigt det medhåll jag hade tänkt mig!

Resultatet? Böter!

Och det mest irriterande av allt var att jag faktiskt hade känt på mig att något var fel redan från början.

Hade jag bara lyssnat på magkänslan, saktat ner och låtit den där veliga bilen hållas, hade ingenting hänt.

Och hade jag åtminstone lyckats hålla humöret i schack efter krocken, kanske hela historien hade slutat utan att polisen blivit inblandad.

Men nej då! Jag skulle både ha bråttom och tala om vad jag tyckte!

Vad lärde jag mig då?

Jo, att magkänslan faktiskt kan vara ganska klok. Och att ett hett temperament sällan förbättrar en redan besvärlig situation.

Ibland är det bättre att bromsa, både med bilen och med munnen!

Numera kan jag skratta åt eländet, men just då var det inte särskilt roligt.

Och tänk så mycket billigare det hade blivit om jag bara hade hållit käften! 😂

7. Baksida  (169 av 182 )

Baksida

Tobias uterum är snart helt färdigt, och resultatet blev riktigt bra. Det har vuxit fram till en ljus och inbjudande plats där det känns lätt att slå sig ner med en kopp kaffe, en bok eller bara en stunds lugn.

Förhoppningen är att uterummet ska kunna användas långt in på hösten, när dagarna blir kortare och luften svalare. Med skydd från väder och vind får han en egen liten oas där naturen fortfarande känns nära, även när årstiderna skiftar. Det ska bli roligt att se uterummet komma till användning och fyllas med många avkopplande stunder framöver.

Artikel