Mitt i den grönskande naturen i Mljet nationalpark ligger den vackra gamla valvbron som förbinder de två saltsjöarna. Här råder ett lugn som nästan känns overkligt. Det turkosgröna vattnet glittrar i solen, cikadorna spelar sin sommarvisa och tiden verkar sakta ner. En plats som bjuder in till att stanna upp en stund, njuta av utsikten och bara vara närvarande i det som är.
Idag är det Snickeboa som står på agendan, och vet ni vad? Det känns faktiskt helt perfekt.
Claes-Olof har nämligen tömt pigkammaren som ligger på Tobias vind eftersom snickarna behövde komma åt för att byta fönster. Och känner jag honom rätt så har han inte direkt ägnat någon större tanke åt organisationen av innehållet. Nej, jag misstänker att strategin har varit att bära ut allt och ställa in det någon annanstans så fort som möjligt.
Så nu väntar jag mig en härlig blandning av lådor, verktyg, gamla prylar och diverse saker som på något magiskt sätt alltid lyckas föröka sig när de flyttas från ett utrymme till ett annat.
När man ändå är omgiven av gamla prylar, slitet trä, verktyg och alla de där små detaljerna som berättar en historia känns det som ett perfekt tillfälle att prova mitt nya objektiv. Ibland är de mest vardagliga miljöerna de allra bästa att fotografera. Ljuset genom ett gammalt fönster, rost på en gammal krok, en välanvänd verktygslåda eller dammet som dansar i en solstrimma.
Så dagens projekt blir en kombination av städning, skattjakt och fotopromenad utan att ens lämna gården.
Inte så dumt ändå.
Dagens skrivuppmaning: Vad är något du har gjort som du aldrig trodde att du kunde?
Det finns saker man gör för sina barn som man aldrig någonsin skulle ha gjort annars.
När vi var i Costa Rica ville min yngste son åka zipline. Resten av familjen var inte särskilt lockad av idén. Själv hade jag inte heller någon längtan efter att kasta mig ut mellan regnskogens trädtoppar, men jag ville inte att han skulle behöva göra det ensam. Så jag följde med.
Till en början försökte jag intala mig själv att det nog inte skulle vara så farligt. Bara lite fart och lite höjd. Men sedan kom vi till en station där det nästan var som bungyjump. Jag såg människor framför oss i kön som ångrade sig och vände tillbaka. Där och då funderade jag också på att göra samma sak.
Men jag bet ihop.
Hjärtat bankade som en trumma, händerna darrade och hela kroppen skrek att detta var en dålig idé. Ändå tog jag steget.
Och vilken adrenalinkick!
Jag tror faktiskt att jag fortfarande kan känna den känslan när jag tänker tillbaka på det.
Men det som kom sedan var något helt annat.
Vi skulle lägga oss i någon slags sele eller säck, med armarna framför oss som Superman, och sedan flyga högt över regnskogen. Inte sittande. Inte stående. Flygande.
Det var utan tvekan det hemskaste jag gjort i hela mitt liv.
Där låg jag, långt ovanför trädtopparna, svävande genom luften medan hela mitt inre var övertygat om att detta var fullständigt vansinne. Jag var livrädd. På riktigt.
Samtidigt tittade jag på min son.
Han strålade.
För honom var det ren lycka, äventyr och frihet.
Så vi gjorde det tillsammans.
När vi väl kom ner på marken igen var han lycklig och jag var ganska skakig. Men idag är jag så glad att jag inte lät rädslan vinna.
För ibland handlar mod inte om att vara orädd.
Ibland handlar mod om att vara rädd så att knäna skakar och ändå ta ett steg till.
Och ibland får man uppleva sina största adrenalinkickar och sina värsta skräckupplevelser på samma dag.
Det blev ett minne som min son och jag kommer att bära med oss för alltid.
I dag blir det inget med pysselhyllan. Tobias sover över här en hel vecka nu och jobbar natt, och gästsängen står i hobbyrummet — så alla små projekt får helt enkelt vila tills vidare. Det är märkligt hur snabbt ett rum kan skifta från kreativt kaos till “nu ska någon faktiskt bo här”, och hur man då plötsligt ser allt med helt nya ögon.
Men det som tar mest plats i tankarna i dag är Jippy. Hon är inne på Blå Stjärnan för att ta bort tandsten, och det skulle ju vara en enkel sak… tills blodprovet visade att levervärdena inte riktigt var som de skulle. Det där lilla sticket av oro som kommer direkt, som sätter sig i bröstet och gör att man går omkring och lyssnar efter minsta ljud, minsta signal.
Så i dag blir det nog en rejäl mysa‑dag med hundarna. En sådan där dag där man låter allt annat stå still och bara är nära. Extra koll, extra trygghet, extra mjukhet. Jippy behöver det, och om jag ska vara ärlig — det gör jag också.
Regnet faller där ute och gör världen lite suddig, lite långsam. Inne är det varmt, stilla, och fullt av små andetag från dem som betyder mest. Det får bli en sådan dag. En dag där man tar hand om flocken och låter allt annat vänta.
Äntligen är vi snart klara med den sista sidan av fasadbytet på Tobias hus. Det känns nästan lite overkligt att stå här och se hur allt har förändrats, steg för steg. Alla fönster är nu bytta till aluminium, alla dörrar är nya och huset har fått ett helt annat uttryck — mer modernt, mer hållbart, mer Tobias.
Snickarna har dessutom byggt om hela altanen, både bytt ut och byggt ut, och gjort klart för det nya uterummet. Det är så fint att se hur allt tar form, även om vi får vänta två veckor till på glasdörrarna och taket. Men nu när den röda fasaden lyser klar och ren mot gården känns det som att huset äntligen har fått sin själ tillbaka.
Det är en sådan där stund när man står ute, drar in den friska luften och tänker: Ja. Det här blir riktigt bra.
