Minns ni när man gjorde egna knappar i Paint? Det var som att vara grafisk designer, webbutvecklare och pixelkonstnär på samma gång — trots att man egentligen bara satt och klickade med musen tills handen domnade.

Man öppnade Paint, valde den där klassiska blå färgen och ritade en liten rektangel. Sedan kom det svåra: texten. Man skrev “Hem”, “Gästbok”, “Mina djur”, “Länkar”, och försökte få bokstäverna att hamna något sånär i mitten. Det blev aldrig perfekt. Men det var min knapp, och det var det viktiga.

När man var riktigt avancerad lade man till en skugga. En skugga! Det var som att gå från amatör till proffs på två sekunder. Man kände sig som en digital Michelangelo.

Och så sparade man filen som hem_knapp.bmp. För BMP var ju “bäst”, även om filen blev lika stor som en mindre planet.

Sedan laddade man upp knappen till sin hemsida via ett FTP‑program som såg ut som något från NASA. Man klickade på “Upload”, och när knappen äntligen dök upp på sidan kände man sig som världens mest tekniska människa.

Det var en tid när man byggde hemsidor med hjärtat. När varje knapp var handgjord, varje pixel var personlig och varje misstag var charmigt. Inget var kliniskt, inget var perfekt — men allt var äkta.

Ibland saknar jag den tiden. När Paint var ens bästa vän, och en liten blå knapp kunde få en att känna sig som en webbgud.

Minns ni den tiden när man brände CD‑skivor med sina hemsidefiler? Det var som att göra en digital skattkista — man lade in HTML‑filer, GIF‑bilder, kanske en midi‑melodi som skulle spelas i bakgrunden (för det var ju “coolt”), och så brände man allt på en CD som om det vore ett konstverk.

Man satt där och väntade på att brännaren skulle bli klar. Det lät som ett litet rymdskepp som startade. Och man vågade knappt röra datorn, för om man råkade stöta till bordet så kunde hela bränningen misslyckas och man fick en CD som var lika användbar som ett tefat.

När skivan äntligen var klar tog man ut den med en känsla av stolthet. Man höll den som om den vore en helig relik. “Nu är min hemsida säker för framtiden”, tänkte man. Som om CD‑skivor skulle överleva allt — översvämningar, jordbävningar, zombieapokalypsen.

Och så lade man den i en låda. En låda som man sedan glömde bort i 20 år.

När man hittar den idag är det som att öppna en tidskapsel. Man ser filnamn som index2.html, test.html, banner_ny.gif och hundar_springer.gif. Man ser en hemsida som är så skev, så charmig, så full av hjärta att man nästan blir lite rörd.  📄 När alla hade hemsidor

Det var en tid när man gjorde hemsidor för att det var roligt. Man brände CD‑skivor för att man ville spara något man var stolt över. Och man trodde att ens lilla hörn av internet skulle leva för evigt.

Ibland saknar jag den tiden. Den var långsam, pysslig, personlig — och alldeles underbar.

Jag minns än idag hur lycklig man var när man fick en ny, vacker banner att lägga på sin sida. Det var som att få en medalj — eller en ny tapet till sitt digitala rum.

Alla verkade ha hemsidor då. Man pysslade, fixade, bytte bakgrunder, lade in glitter, små animerade GIF‑hundar och gästböcker där folk skrev “Hej, fin sida!”.  📄 När man brände cd-skivor

Det var personligt, rörigt, charmigt och helt utan regler. Man gjorde det för att det var kul — inte för att bli influencer, inte för att sälja något, inte för att bygga ett varumärke.

Och nu? Det finns nästan inga kvar. De som finns är ofta influencers som skriver med massa reklam, perfekta bilder och kliniska texter. Mode, inredning, sponsrade länkar — men nästan inget personligt.

Ibland saknar jag den där tiden när internet var lite skevt, lite fult, lite hemmagjort… och alldeles underbart.

Jag tittade igenom en gammal hårddisk häromdagen. Där låg min allra första hemsida. Jösses — det måste vara över 20 år sedan!

Jag minns hur jag satte mig vid datorn, full av entusiasm: “Nu ska jag skapa något fantastiskt!” Fem minuter senare: total kortslutning i hjärnan. FrontPage stirrade tillbaka som ett främmande språk, och jag tänkte: “Vad i all sin dar ska jag skriva om? För vem skulle vilja läsa om mig och mina djur?” Snacka om ångestattack.

Efter lite experiment med Microsoft Publisher lyckades jag få ihop några rader och bilder. Ringde kompisen för att visa mästerverket. Hon sa:

“Nja… den verkar bra, men lite svår att få överblick på.”

Jag fattade ingenting — jag såg ju sidan perfekt! Men hon körde Netscape, jag körde Explorer. Så jag laddade ner Netscape för att kolla. Och fick världens chock. Vadå “lite åt vänster”? Allt låg i en lång rad nedåt, så långt åt vänster att det såg ut som om sidan försökte fly från skärmen.

Jag hade lagt timmar på den där sidan. Men oj, vad man lärde sig. Och skrattade.

Så till alla som kämpar med sina hemsidor: Lycka till — och kom ihåg att det ska vara kul!