Det är oktober nu, den där månaden som alltid känns som en mjuk övergång mellan sommarens överflöd och vinterns stillhet. Men i år verkar trädgården inte riktigt ha fått meddelandet. Färgöga, halskråsdahlia, borstnejlika och rosenskära blommar fortfarande i mängder, som om de bestämt sig för att trotsa kalendern och fortsätta ett bra tag till. Varje planta är full av knoppar, redo att slå ut i nya färgskurar.
Det är nästan lite rörande, hur de står där i höstljuset — som små färgfyllda hjärtan som fortsätter slå, trots att dagarna blir kortare och luften krispigare. Jag går ofta en extra runda på gården nu, bara för att ta in allt. Det är något särskilt med att se blommor som egentligen borde ha tackat för sig, men som istället fortsätter bjuda på färg och liv.
Kanske är det just därför jag älskar den här tiden. Den är full av kontraster: kyliga morgnar, varma eftermiddagar, tunga moln och plötsliga solglimtar. Och mitt i allt detta står trädgården och håller fast vid sommaren en liten stund till. Det är som att den säger:
”Vi är inte klara än.”
Jag märker också hur mycket det betyder för mig att dokumentera det här. Att skriva ner vad som blommar, vad som överraskar, vad som dröjer sig kvar. Det är som att bygga en liten tidskapsel av gårdens liv — en som jag kan öppna igen om några år och minnas exakt hur det såg ut just nu.
Och kanske är det därför jag fortsätter blogga, även om bloggvärlden inte är vad den en gång var. För mig är det här ett sätt att hålla fast vid det som är på center”Det här gjorde vi. Det här växte här. Det här var vårt liv just då.”
Så jag låter blommorna fortsätta. Jag låter dem lysa upp oktober. Och jag låter mig själv njuta av varje färgklick som vägrar ge upp.
Relaterade
