Det är något nästan magiskt med hur trädgården ibland vägrar följa kalendern. Min rosenbuske står fortfarande i blom, fast oktober ligger tung och fuktig över Krakelgården. Blommorna har ändrat färg — från den vanliga milda lila tonen till ett kraftigt cerise som lyser upp hela hörnet där den står.
Jag misstänker att det är kylan och allt regn som lockat fram den här intensiva färgen. Som om rosen svarar på höstens tyngd med att bli ännu mer färgstark, ännu mer trotsig.
Det är sådana små ögonblick som gör trädgårdsjournalen levande: när en växt gör något oväntat, när färgerna skiftar, när naturen visar att den har sin egen vilja. En liten färgexplosion som håller fast vid sommaren, mitt i den blöta oktoberluften.
