Usch, i dag blåser det riktigt ordentligt och himlen har börjat mörkna mer och mer. Snickaren har precis åkt hem, Micael är på väg till Fredric, och jag tänkte passa på att vila mig lite nu när huset blir tyst. Huvudet molar, och en stunds lugn skulle verkligen inte skada.
Lill-polarn däremot var långt ifrån redo för vila. Han hade tagit ut pappas gamla leksaksflygplan – det där han hade när han var liten – och stod vid gropen och brummade för fullt. Det är faktiskt rätt skönt att han kan roa sig själv ibland, även om man blir lite matt på alla hans uppfinningar och infall.
Jag bestämde mig för att ta med en kopp kaffe ut och sätta mig med honom en stund. Tänkte att vi kunde kika på blommorna i gropen och planera om något borde flyttas eller delas.
När jag kom ut stod han fortfarande djupt koncentrerad, helt uppslukad av sitt “flygplansuppdrag”. Han märkte inte ens att jag kom förrän jag ropade:
– Hej, Lill-polarn! Men vem har plattat till blommorna så där?
Han vände sig stolt om och svarade:
– Det är en landningsbana! Kolla hur långt planet kan flyga!
Han kastade iväg planet med ett triumferande “bruuummm!” – och precis i det ögonblicket for Shakira förbi.
– Oj, Shakira… förlåt!
