Äntligen har det börjat blomma! Jag har fått vallmo längs muren vid den lilla hagen, och även om inga andra blommor verkar ha tittat fram ännu så är jag så nöjd.
Lill‑Polarn såg också lycklig ut och frågade försiktigt om han fick plocka några till Esmeralda. Hon är fortfarande sur på honom efter morgonens incident och hade visst suttit i timmar och pratat med sin mamma om saken. Lill‑Polarn var lite nervös att hon skulle komma farande och börja skälla igen.
Det är så mycket blinningar nere i den lilla hagen just nu att jag tog upp hästarna. Lill‑Polarn hjälpte till – eller rättare sagt, han åkte snålskjuts på Beethoven genom att hålla sig fast i hans hovskägg!
När vi kom upp till logporten möttes vi av en ljuvlig doft från honungsrosen. Jag gick in en stund i stallet, och när jag kom ut igen hörde jag hur Lill‑Polarn gick runt och mumlade:
– Wow! Den ska Esmeralda ha… och den… och den!
När jag tittade upp fick jag se honom hängandes i min honungsros, febrilt plockandes bland blomklasarna. Jag hann precis fram för att lyfta ner honom – men han hann sticka sig på taggarna först.
– Aj! Vilka taggar!
– Ja, nu vet du hur det kändes för Esmeralda.
– De är ju… jaja… det bara blev så…
