Jag blev så glad när jag kom ut i tunneln för att rensa ur det som gjort sitt. Det är något befriande med att plocka bort det gamla — som att ge plats åt nytt liv. Och där, mitt bland vissna blad och tomma krukor, ser jag hur mycket physalis jag har kvar. Små gyllene lyktor som hänger i klasar, som om solen själv gömt sig i varje frukt.
Jag kan skörda ett bra tag till, och det känns nästan lyxigt att få vräka i sig så många. Oftast får man ju bara den ensamma stackaren som följer med på en tårta, men nu — nu är det jag som får äta dem direkt från plantan, varma av ljuset och söta som karameller.
Det är något särskilt med att stå där i tunneln, med händerna fulla av physalis, och känna att hösten inte bara handlar om avslut, utan också om överflöd.
