Jag blev så glad när jag kom ut i tunneln för att rensa ur det som gjort sitt. Det är något befriande med att plocka bort det gamla — som att ge plats åt nytt liv. Och där, mitt bland vissna blad och tomma krukor, ser jag hur mycket physalis jag har kvar. Små gyllene lyktor som hänger i klasar, som om solen själv gömt sig i varje frukt.
Jag kan skörda ett bra tag till, och det känns nästan lyxigt att få vräka i sig så många. Oftast får man ju bara den ensamma stackaren som följer med på en tårta, men nu — nu är det jag som får äta dem direkt från plantan, varma av ljuset och söta som karameller.
Det är något särskilt med att stå där i tunneln, med händerna fulla av physalis, och känna att hösten inte bara handlar om avslut, utan också om överflöd.
Upptäck mer från
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.