Idag började jag rensa mellan tunnlarna, och när jag satte mig med en kopp kaffe blev jag helt fascinerad av mina rosenskäror som fortfarande blommar för fullt. Den flergreniga ljusgula är helt enorm i år – den har levererat som en riktig stjärna och blivit en oväntad favorit.
Och de i cerise till mjukt pastellrosa… de har plötsligt bestämt sig för att blomma mer nu än under hela sommaren. Som om de sparat sin prakt till just den här tiden, när trädgården börjar tystna och varje färgklick känns extra dyrbar.
Det är något särskilt med växter som vägrar ge upp. De står där och lyser, som små solglimtar i september.
