Dagens skrivuppmaning: Vad är något du har gjort som du aldrig trodde att du kunde?
Det finns saker man gör för sina barn som man aldrig någonsin skulle ha gjort annars.
När vi var i Costa Rica ville min yngste son åka zipline. Resten av familjen var inte särskilt lockad av idén. Själv hade jag inte heller någon längtan efter att kasta mig ut mellan regnskogens trädtoppar, men jag ville inte att han skulle behöva göra det ensam. Så jag följde med.
Till en början försökte jag intala mig själv att det nog inte skulle vara så farligt. Bara lite fart och lite höjd. Men sedan kom vi till en station där det nästan var som bungyjump. Jag såg människor framför oss i kön som ångrade sig och vände tillbaka. Där och då funderade jag också på att göra samma sak.
Men jag bet ihop.
Hjärtat bankade som en trumma, händerna darrade och hela kroppen skrek att detta var en dålig idé. Ändå tog jag steget.
Och vilken adrenalinkick!
Jag tror faktiskt att jag fortfarande kan känna den känslan när jag tänker tillbaka på det.
Men det som kom sedan var något helt annat.
Vi skulle lägga oss i någon slags sele eller säck, med armarna framför oss som Superman, och sedan flyga högt över regnskogen. Inte sittande. Inte stående. Flygande.
Det var utan tvekan det hemskaste jag gjort i hela mitt liv.
Där låg jag, långt ovanför trädtopparna, svävande genom luften medan hela mitt inre var övertygat om att detta var fullständigt vansinne. Jag var livrädd. På riktigt.
Samtidigt tittade jag på min son.
Han strålade.
För honom var det ren lycka, äventyr och frihet.
Så vi gjorde det tillsammans.
När vi väl kom ner på marken igen var han lycklig och jag var ganska skakig. Men idag är jag så glad att jag inte lät rädslan vinna.
För ibland handlar mod inte om att vara orädd.
Ibland handlar mod om att vara rädd så att knäna skakar och ändå ta ett steg till.
Och ibland får man uppleva sina största adrenalinkickar och sina värsta skräckupplevelser på samma dag.
Det blev ett minne som min son och jag kommer att bära med oss för alltid.
