Lillâpolarn hade hört att skannern skulle flyttas ut frĂ„n datarummet och hade genast tagit mod till sig för att undersöka den nĂ€rmare. Den kunde ju lika gĂ€rna stĂ„ hos honom som hos gubben â bara han kom pĂ„ vad det egentligen var för nĂ„got.
En manick som Ă„ker fram och tillbaka, lĂ„ter lite konstigt, skickar ut solstrĂ„lar och plötsligt spottar ut papper â det mĂ„ste ju vara bra till nĂ„got, tĂ€nkte han!
Efter att ha tryckt pĂ„ ungefĂ€r varenda knapp vĂ„gade han till sist öppna locket. NĂ€r han satte ner handen dĂ€r började skannern plötsligt gĂ„ igĂ„ng, och han blev sĂ„ rĂ€dd att han nĂ€stan fick locket i huvudet. Men nĂ€r maskinen vĂ€snats fĂ€rdigt sĂ„g han pappret â med sin egen lilla hand tryckt pĂ„.
âWow! Vilken maskin! Min!â
NÀr jag kom hem hörde jag hur skrivaren gick för fullt dÀr inne och frÄgade Micael vid köksbordet vad han skrev ut. Han sÄg bara förvÄnad ut och höll upp armbandet han arbetade med.
NĂ€r vi gick in fick vi syn pĂ„ Lillâpolarn â omgiven av papper över hela golvet. Jag tror fasen att han hade lyckats skanna de flesta delarna av sin kropp! Han stod dĂ€r lycklig och förklarade att han skulle ge dem till Esmeralda, âför de blev ju sĂ„ vackra!â
Ja, vem behöver egentligen tavlor, nĂ€r man kan ha konstnĂ€rliga portrĂ€tt i Ă€kta Lillâpolarnâformat?
