Oj, så besviken Lill-polarn var när jag kom hem i dag! Han hade haft det så trevligt med Esmeralda i går och hade redan planerat att fortsätta mysa i lille-hagen idag. Men förstås – nu vräkte snön ner, och Esmeralda vägrade gå ut.
Det var riktigt synd om honom. Han har så svårt för att det är vår den ena dagen och full vinter den nästa. Där stod han i fönstret och tjurade, med armarna i kors och en blick som kunde smälta snö – om inte snön hade fallit så tätt!
Jag försökte muntra upp honom genom att visa två små solrosor som precis börjat sticka upp i krukan, men det hjälpte inte ett dugg. “Det kan ju kvitta nu när det blir vinter igen!” muttrade han. Allt var jobbigt, tyckte han. Inte ens mina bästa försök till pepp gick hem.
Men… det dröjde inte länge innan han gav efter för frestelsen. När snön föll så där tätt, måste man ju bara passa på! Medan jag var ute och gick med Shakira hade han tydligen letat reda på något att åka på — kälken vågade han sig inte på efter förra vinterns vurpa, så han tog… min finskål!
När jag kom tillbaka svischade han runt ute på gården, skrattade så han tjöt och höll i sig i de handtag han lyckats montera på skålen. Den snurrade runt som en karusell, och Lill-polarn såg ut som världens lyckligaste pinne.
