Ingalill Sjögren

Äntligen fredag! Jag har känt mig så seg hela veckan, men nu hoppas jag få lite fart igen. Målet för helgen är att äntligen bli klar med förrådet – eller verkstaden, som det numera börjar likna. Jag bad gubben sätta tillbaka luckorna på skåpen; de har stått avtagna i flera år och gångjärnen hade börjat rosta. Det lär vara ett riktigt pilljobb. Själv hade jag förmodligen fått ett litet bryt och kastat dem om jag inte fått dit dem direkt.

När jag var på väg upp för att se hur det gick med luckorna hörde jag små dunsar. Sedan kom ett tydligt krasch! – som när en kruka går i golvet. Jag tittade upp mot loftet och fick syn på Lill-polarn, som med stor energi plockat fram en gammal liten lastkärra och var i full färd med att tömma hela loftet. Pepper var tydligen med på insidan och “hjälpte till”… eller möjligen välte saker, om man ska tolka ljudet rätt.

– Lill-polarn! De där sakerna ska tillbaka in! ropade jag.
– Jag skulle bara ta ner verktygen, men allt det här stod i vägen! svarade han snabbt.

Jag suckade lite. Det är trångt där uppe, men något säger mig att han inte direkt följde någon sorts plan. Jag började titta runt bland allt som nu låg utspritt på gårdsplanen – gamla julsaker, några trälådor, utomhusslingor… Vänta nu. Ljusslingor?

När jag frågade var ljusslingorna tagit vägen undvek Lill-polarn noggrant att möta min blick. Jag gick fram till fönstret för att kolla – och där ute, mitt på gräsmattan, stod Pv-monstret. Lysande. Blinkande. I alla tänkbara färger.

Lill-polarn gick runt och tyckte att allt var allmänt tråkigt i dag, så jag frågade om han inte kunde hjälpa mig att sätta upp skåpen i Babes gamla utrymme. Det lät tydligen som ett riktigt äventyr, för han sken upp direkt när jag sa att vi först behövde hämta lite grejer på loftet.

Jag har undvikit att ta med Lill-polarn dit upp tidigare, mest för att vi ännu inte hunnit köra bort allt som ligger där. Men oj, vilken syn det var när han fick se loftet för första gången! Jag trodde nästan han skulle svimma av upphetsning – det var som att han hittat paradiset för alla skrotsamlare. Han for runt bland lådor, plankor och gamla burkar som om det gällde livet.

Själv letade jag efter mina verktygshållare och försökte snabbt gå igenom vad som kunde flyttas ner till det nya förrådet. Lill-polarn såg jag inte till, men jag hörde hans lyckliga utrop lite här och där bland bråten.

Till slut dök han upp igen – triumferande – med en gammal brandsläckare i famnen som han absolut ville prova. Jag plockade fram några blommor som han kunde “vattna”, och Lill-polarn pumpade för fullt. Brandsläckaren fungerade alldeles utmärkt – lite för bra till och med – och strax var både blommor, väggar och halva gården genomdränkta.

Shakira älskar såklart när man sprutar vatten på henne, men bollen tyckte hon var bäst att rädda undan i säkerhet.