Ingalill Sjögren

När jag kom hem i dag möttes jag av ett hav av maskrosor. Hela köket var gult – det stod blommor i glas, på tallrikar och till och med i diskhon! Micael, som kom in strax efter mig, stannade i dörren och bara stirrade.

När jag tittade ut genom fönstret såg jag Lill-Polarn komma körandes med skottkärran full av blommor, visslande lika glatt som om han var på väg till midsommarfirande.

“Men Lill-Polarn, varför tar du in alla maskrosor?” frågade jag.

“Tobias sa att han skulle köra över skiten med åkgräsklipparen! Gillar han inte blommor? De är ju jättevackra!” svarade han upprört.

“Nja,” sa jag, “det är ju ogräs, och de sprider sig ganska fort.”

Jag var precis på väg att be honom att inte ta in fler, men så slog det mig – det är ju faktiskt ett ganska smart sätt att hindra dem från att sprida sig. Och det gick inte att låta bli att le när jag såg hur noggrant han gick runt och plockade varenda blomma, ivrig som en liten biodlare.

Så jag lät honom hållas. Lill-Polarn älskar ju gult, och egentligen – varför inte njuta av det? Istället för att klaga på ogräset fick vi ett kök fullt av solsken.

Hmm… han är inte så dum, den lille filuren. Trädgården kommer nog bli riktigt vacker i år – tack vare honom.

Lill-Polarn har haft fullt upp i dag. Han har sprungit fram och tillbaka längs muren för att hålla koll på hästarna, så att de inte råkar ta ett steg över. När det ligger regn i luften håller vi dem helst vid stallet så de kan gå in om det behövs.

I morse såg jag att Tobias gräsmatta behövde klippas, så jag öppnade in till honom så hästarna kunde gå där och beta. Lill-Polarn blev förstås bekymrad – han var säker på att de skulle äta upp alla blommor! Men snart kunde han lugna sig när han såg att hästarna bara betade försiktigt mellan rabatterna.

Tobias tyckte synd om den lille väktaren där han stod lutad mot björken i regndiset och bjöd in honom i stället. Han har rejäla fönsterbrädor, så Lill-Polarn fick en filt och en kudde och bäddade ner sig där för att kunna titta ut på hästarna i lugn och ro.

Han tyckte det var så supermysigt att han redan bestämt sig för att passa hästarna i morgon också. Tobias bjöd till och med på en chokladkaka – en som Lill-Polarn hade missat under gårdagens lilla chokladräd.

När jag kom hem i dag satt Tobias nere i köket och fikade med Lill-Polarn. Det hör inte till vanligheterna, så Lill-Polarn passade på att skryta ordentligt om dammbygget och kryddspiralen – som han påstod sig ha byggt alldeles själv.

Precis innan Tobias gick berättade han att han köpt Coca-Cola och chokladkakor. Han och Thomas tänkte spela något nytt spel på kvällen. Jag lade märke till att Lill-Polarn lyssnade ovanligt noga, men tänkte inte mer på det.

Efter en stund sa han att han skulle gå med Tobias en bit och passa på att kolla till blommorna. Allt verkade lugnt, tills ett skrik ekade utifrån – så högt att till och med gamle Busen satte fart mot Tobias hus för att kolla vad som hänt.

När jag kom ut stod Lill-Polarn stel som en pinne och stirrade under huset. Där låg en skallerorm! Eller, ja – något som såg väldigt mycket ut som en. Tobias kom rusande ut med bister min.

“Men Tobias, vad taskig du är!” utbrast jag.

Han skrattade. “Jag bara kollar vem som snor mina chokladkakor i ett!”

Då kom sanningen fram. Lill-Polarn hade hittat en gammal gång under huset – en gammal råttväg – och när vi renoverade hade vi satt plåt längs listerna för att täppa till. Men i köket, bakom slasken, fanns en liten springa vid vattenrören. Lill-Polarn hade skruvat loss plåten, krupit in, hämtat lite choklad och satt tillbaka den igen!

Att Tobias lagt dit en plastskallerorm för att lura tjuven hade han inte räknat med.