När vi gjort oss hemmastadda i lägenheten och fått av oss resdammet, gick vi ut för att hitta lunch. Vi hamnade i en smal gränd där de serverade världens godaste hamburgare — och pomfritten ska vi inte ens börja prata om, så gott att man nästan blev lite tyst av ren njutning. Det var precis den där typen av enkel, perfekt mat som man bara råkar snubbla över när man reser.
Då var vi framme i Dubrovnik, och redan vid första steget in i gamla stan kändes det som att kliva rakt in i en saga av sten, ljus och hav. Vi visste att lägenheten skulle ligga nedanför det största tornet i muren, så själva orienteringen var enkel. Men du milde — trapporna. De slingrade sig upp och ner som små stenvågor, och vi fick ta det i lugn takt, skratta lite åt oss själva och låta resväskorna rulla som de ville.
Och så balkongen. En liten, ljus vrå där vi kommer äta frukost, lyssna på stadens ljud och se dagen vakna över takpannorna. Det är sådana detaljer som gör att man känner sig hemma direkt.
Då var det äntligen dags — resväskorna står packade i hallen och luften här hemma känns sådär pirrigt stilla. Det skall bli underbart att komma iväg, och jag längtar redan efter värmen som väntar där nere vid Adriatiska havet.
Just nu sitter vi och väntar på att Micael ska komma och köra oss till flygplatsen. Den där sista stunden innan man åker, när man går runt och gör en sista genomgång av huset, är alltid likadan: man kollar att allt är som det ska, att fönstren är stängda, att lamporna är släckta och att hemmet känns tryggt att lämna.
Tobias kommer att bo här medan vi är borta, och hos honom pågår renovering för fullt — så det blir lite win‑win att han får lugn och ro här medan vi får vår efterlängtade paus.
Och där kom sonen. Nu bär det av mot flygplatsen, mot Dubrovnik, mot sol och hav och några dagar av stilla promenader, tebutiker, marknader och allt det där jag älskar att upptäcka i egen takt.
Dagens skrivuppmaning: Vad är det bästa sättet att utforska en ny stad?
Det finns utflykter som inte behöver några planer. Inga listor, inga måsten — bara ett par bekväma skor och en ny plats att låta sjunka in.
Att promenera runt i lugn och ro är ett sätt att resa som jag älskar. Man låter gatorna bestämma riktningen, följer dofter, ljud och små detaljer som dyker upp längs vägen. En bänk i solen. Ett torg där någon spelar gitarr. Ett skyltfönster med gamla kopparburkar eller handskrivna prislappar.
Och så den där stunden när man stannar för en fika. Kanske en kopp te, kanske något nybakat — men framför allt en chans att bara sitta och titta på människor som rör sig förbi. Det är då atmosfären verkligen landar.
När jag reser brukar jag låta Google hjälpa till om jag är ute efter något specifikt: tebutiker, loppisar, marknader, små gömda hörn som inte syns vid första anblick. Men själva kärnan i utflykten är alltid densamma: att gå, att känna, att upptäcka i egen takt.
Det är den sortens utflykt som aldrig blir fel. Den blir bara din.
Huset är färdigt städat, väskorna står prydligt packade och jag har gjort den där sista rundan där man mest går omkring och nickar nöjt åt allt som är klart. Nu sitter jag här och väntar på att Claes‑Olof ska komma hem från Uddevalla, där han lämnat Jippy och Jackpot hos Christina och Peter.
Det känns alltid lite tomt när hundarna åker iväg, men samtidigt… nu börjar vår lilla mini‑semester ta form på riktigt.
Och som om dagen inte redan var fin nog, dök Rosa upp — så gullig som bara hon kan vara — med en vinflaska inför resan. En sån där liten gest som får hela kroppen att slappna av och tänka: ja, nu är vi snart på väg.
Så här sitter jag: ett nystädat hem bakom mig, en packad väska bredvid mig, en vinflaska som blinkar lovande från bordet… och väntar på att bilen ska rulla in på gårdsplanen.
Det ska bli så underbart att få komma iväg ett par dagar. Lite paus. Lite hav. Lite vi.
