Måndag – och seg till tusen. Jag tog min kaffekopp och sjönk ner i en av hängstolarna på uteplatsen för att bara koppla av en stund. Solen värmde, kaffet doftade och allt var lugnt, tills jag hörde ett svagt tassande.

Hade jag inte hört det där lilla “mitt, mitt” hade jag nog trott att vi fått besök av en råtta, men nej – det var förstås Lill-Polarn som smög omkring, minst lika försiktigt som om han nyss lärt sig inbrottstjuvernas finesser.

När jag tittade bort mot smultronen såg jag honom smyga fram, kasta en snabb blick åt alla håll och sedan totalt rusa rakt in bland de omogna jordgubbarna. Han var så upptagen att han inte märkte att jag såg honom.

Gubben och jag har i flera dagar undrat vem som går runt och äter i kryddlandet. Halva rosmarinbusken är uppäten och den stackars thaibasilikan är helt borta. Jag har hela tiden misstänkt sniglar – men nu vet jag sanningen.

“Stopp! De är inte färdiga än!” ropade jag.

Lill-Polarn hoppade till, torkade snabbt munnen och sa med sitt mest oskyldiga flin:

“Oops! Jag kollar bara kvalitén!”

Ja, så var det med det mysteriet – ibland behöver man inte leta långt efter boven.

Jag och Lill-Polarn höll på att flytta blåklint i dag när Rosa ringde och undrade om vi ville följa med till Hornbach. Lill-Polarn valde att stanna hemma och pyssla vidare med blommorna, men jag misstänkte starkt att det egentligen var något helt annat som låg bakom.

I morse när jag kom ner var nämligen alla chips och jordnötsringar uppätna! Lill-Polarn försökte skylla på Shakira, men med tanke på att hon knappt äter sin egen mat ibland – och definitivt inte kan öppna skafferidörrar – så var den förklaringen lätt att genomskåda.

Rosa och jag åkte i alla fall iväg. Hon köpte lite växter, och vi svängde sedan förbi Bauhaus där vi båda fastnade för en Bontrosai–pelargon. Den doftade så starkt av citron att man nästan blev snurrig när man rörde vid bladen.

När jag kom hem stod jag kvar och pratade en stund med Rosa vid bilen. När jag sedan gick in märkte jag att min pelargon var borta! Efter en liten jakt hittade jag Lill-Polarn vid kryddspiralen – sittandes tätt intill pelargonen, med armarna runt krukan och ett drömmande uttryck i ansiktet.

“Men Lill-Polarn,” sa jag, “det är en prydnadsväxt – inget man har i maten!”

Han suckade djupt och sa: “…jaha, men den ska i alla fall stå vid min säng.”

Gräset har vuxit så högt på slingan runt hagen att vi bestämde oss för att öppna den i dag. Problemet är bara att vi har gott om rådjur som gärna tar sig in för att beta, och den här gången hade de dragit ner åtta stolpar på utsidan av slingan.

Tidigare, innan vi satte upp slingan, hände det ibland att hästarna kunde gå rakt ut – men rådjuren brukar i alla fall lämna själva hagen i fred. Dock inte den här gången! Som tur är fungerar gången riktigt smidigt, och när vi såg hur frodigt gräset blivit var det bara att sätta igång.

Medan gubben slog i nya stolpar hjälpte Lill-Polarn mig att kontrollera eltråden och knyta ihop där det gått isär. Gräset är så högt nu att han fick hålla sig precis vid hagsnöret – annars hade jag nog tappat bort honom helt!

Det blev en rejäl arbetsdag, men jag måste säga att jag är otroligt imponerad av Lill-Polarn. Han tar sig an varje uppgift med sådan ihärdighet och tycker verkligen det är kul att hjälpa till. Nu ska jag strax springa in och fixa lite fika så vi kan sätta oss i solen och njuta en stund – innan hästarna äntligen får komma ut på den nyslagna slingan.