... dina symboler här ...

Chokladtjuven

av

Iiiiiiiiii! Vad är det

När jag kom hem i dag satt Tobias nere i köket och fikade med Lill-Polarn. Det hör inte till vanligheterna, så Lill-Polarn passade på att skryta ordentligt om dammbygget och kryddspiralen – som han påstod sig ha byggt alldeles själv.

Precis innan Tobias gick berättade han att han köpt Coca-Cola och chokladkakor. Han och Thomas tänkte spela något nytt spel på kvällen. Jag lade märke till att Lill-Polarn lyssnade ovanligt noga, men tänkte inte mer på det.

Efter en stund sa han att han skulle gå med Tobias en bit och passa på att kolla till blommorna. Allt verkade lugnt, tills ett skrik ekade utifrån – så högt att till och med gamle Busen satte fart mot Tobias hus för att kolla vad som hänt.

När jag kom ut stod Lill-Polarn stel som en pinne och stirrade under huset. Där låg en skallerorm! Eller, ja – något som såg väldigt mycket ut som en. Tobias kom rusande ut med bister min.

“Men Tobias, vad taskig du är!” utbrast jag.

Han skrattade. “Jag bara kollar vem som snor mina chokladkakor i ett!”

Då kom sanningen fram. Lill-Polarn hade hittat en gammal gång under huset – en gammal råttväg – och när vi renoverade hade vi satt plåt längs listerna för att täppa till. Men i köket, bakom slasken, fanns en liten springa vid vattenrören. Lill-Polarn hade skruvat loss plåten, krupit in, hämtat lite choklad och satt tillbaka den igen!

Att Tobias lagt dit en plastskallerorm för att lura tjuven hade han inte räknat med.

Nu börjar det ta form

av

Pust! Det har känns lite sisådär med vårt dammbygge, framförallt är jag lite frustrerad över att jag inte orkar flytta stenarna. Gubben är ju bara ledig vissa dagar och jobbar heldagar de andra dagarna. De brukar bli att skall han göra något så kan det ta år. Jag har absolut inget tålamod och höll på att gå av på mitten när gubben och damm gubben på Åkraberg snackade om mått och ritningar hit o dit. Ge mig en dammduk och det blir en damm.

Men nu får jag erkänna att jag är glad att gubben stoppade mig, nu tror jag dammen kommer bli mycket bättre och framförallt formen lite mera fritt med vattenfall ner från platån.

Wow! Den funkar ju!

av

Wow! Den funkar

Gubben har äntligen lagt klart stenarna runt nedre delen av dammen, och jag börjar faktiskt se slutet på allt jordarbete runt växthuset. När han var klar med stenarna åkte han iväg – och kom tillbaka med en så söt liten fontän!

Lill-Polarn blev helt till sig. Han tyckte att den var som gjord för honom att hämta vatten från – och dessutom fungerade den! Han har ju inte glömt hur han fick kämpa som en galning förra gången för att få igång pumpen uppe på kullen, så i dag har det hämtats vatten i massor.

Efter att ha fyllt hink efter hink satte han sig ner med fullt allvar och började skriva en lista över allt han tycker att vi borde köpa till dammen. Han tänkte väl att det var bäst att passa på när gubben ändå var inne i sitt “skaffa grejer”-humör.

En stund senare kommer en trött och mycket nöjd Lill-Polarn in och säger att han nu fyllt hela dammen. Jag följde förstås med ut – men där fanns inte mycket till damm kvar. Vattnet hade sjunkit rakt ner i sanden!

“Men Lill-Polarn,” sa jag, “vi måste ju ha dammduk först, innan vi kan fylla på vatten. Vanliga dammtrasor funkar inte!”

Han stirrade förvånat på mig. “Men jag la ju ut dem som dukar!?”

Bara jordgubbar som fattas nu!

av

När jag kom hem från jobbet idag var jag helt säker på att jordgubbarna äntligen hade kommit. Men nej – inga jordgubbar! Det var ju ett bra tag sedan jag beställde dem, så de borde verkligen vara på väg. Gubben hade i alla fall varit snäll nog att sätta upp rören åt mig, så det var bara att börja fylla på med jord.

Lill-Polarn dök givetvis upp så fort han hörde ordet jordgubbar. Han for runt som ett jehu, övertygad om att han skulle hitta dem först. När jag förklarade att det inte var några färdiga bär än, utan att vi skulle plantera dem i rören, ville han förstås hjälpa till.

“Det är för högt! Du kommer blåsa ner, Lill-Polarn!” hann jag ropa när han envisades med att klättra upp. Jag gick bara bort en stund för att hämta mer jord – och när jag vände mig om hade han redan börjat placera ut mossan själv.

Just då kom en rejäl vindpust och där såg jag honom – Lill-Polarn svävande i luften med en stor mossbit som fallskärm! Först såg han helt förskräckt ut, men glädjen spridde sig snabbt över ansiktet… tills han insåg att vinden bar honom rakt mot dammen.

Gubben kom springande med den långa håven och lyckades till slut fånga upp honom, så han bara blev blöt om ändan.

“Oj! Vilken ful fisk!” skojade gubben. “Den ska vi nog lägga tillbaka i dammen.”

“Nej, stopp! Det är ju jag!” protesterade Lill-Polarn.

“Jaså, just det,” sa gubben och flinade. “Det är ju bara den där fule gubben som sprutar vatten i dammen. Honom måste vi ju också stoppa tillbaka.”

“Nej! Inte i dammen! Det är ju jag!” pep Lill-Polarn.

Gubben brast ut i skratt. “Hihihi… skojar bara, Lill-Polarn.”

Ojdå!

av

Vad är det i botten?

Helt otroligt att jag kan vara lika trött varje måndag! Vädret gör inte saken bättre – solen tittar fram i ena sekunden, bara för att i nästa ersättas av både ösregn, hårda skurar och till och med hagel.

Precis innan himlen öppnade sig hann gubben gå upp med hästarna till stallet. Där kan de i alla fall välja om de vill stå inne eller trotsa regnet. Lill-Polarn däremot satt ute och fikade när haglet började. Han blev helt chockad över vad han kallade puttekulor från himlen och flög in som ett yrväder!

När jag kom hem senare stod han i fönstret med en kruka på huvudet, beredd att försvara sig mot nya “kulattacker”, men så fort solen tittade fram kunde han förstås inte hålla sig inne längre. Från dörren ropade han att han skulle plantera klart den gula löken och schallottenlöken innan nästa oväder.

Allt verkade lugnt – tills jag hörde ett förfärligt liv utanför köksfönstret. När jag tittade ut såg jag Lill-Polarns ben sticka ut ur snickarens fikaväska! Snickaren hade glömt den när han åkte hem, och Lill-Polarn hade förstås inte kunnat låta bli att undersöka alla de spännande facken.

“Vaa! Finns här bara snus?!” hördes ett förtvivlat rop. “Fy tusan vad det smakade äckligt! Hur kan han ha det på mackan!? … Ojdå! Hjälp!”

Där fick han nog sin lärdom för dagen – allt som ligger i en fikaväska är inte godsaker.

Artikel