... dina symboler här ...

Oj! Så det blev!

av

Oj! Så det blev!

Det har ösregnat hela dagen, och stundtals kommit riktiga skyfall. Lill-Polarn var less på vädret och ville absolut göra något roligt. Jag föreslog att han kunde leta upp ett gott bakrecept på nätet – det finns ju så många att välja mellan! Han kastade sig över surfplattan, och jag passade på att åka iväg och handla.

Fredagar brukar jag vara rätt trött, så mitt mål var att handla så snabbt som möjligt och sedan bara kunna varva ner på kvällen. När jag kom hem hade Micael redan hunnit innanför dörren, och han lovade att hålla ett öga på Lill-Polarn när de skulle baka i vedspisen. Den spisen fascinerar verkligen Lill-Polarn – den sprakar så mysigt – men efter två brännmärken vet han att den inte är att leka med ensam.

Snart hördes livliga röster från köket. De stod och funderade på om de skulle smaksätta kakan med citronmeliss – eller den andra kryddan som luktade så gott men som ingen riktigt mindes vad den hette. Jag hann inte ut innan de hade bestämt sig.

När jag väl kom in doftade det fantastiskt – men lite annorlunda. “Wow, vad gott det ser ut!” sa jag, och Micael skrattade. “Ja, men varför luktar den andra kakan lite indiskt?” undrade Lill-Polarn förvånat. Då gick det upp för mig – de hade valt fel burk. Citronmelissen hade blivit ersatt med curry!

Sandslott

av

Skall bli ett slott

Det har regnat hela dagen, och även om växterna säkert jublar över allt vatten, har sanden jag ska köra bort till dammen förvandlats till rena cementen. Tungt och kladdigt blev det — men vad gör man inte för att få ordning i trädgården?

Lill-Polarn hade haft en tuff dag. Esmeralda hade dragit sitt ketchup-skämt lite väl långt och han var ganska ledsen när jag kom hem. Han bad att få följa med mig ut och köra sand i stället för att spela spel med henne. Klokt val, tyckte jag.

Micael försökte trösta honom med att tjejer ibland kan vara riktigt knepiga när de är kära. Och att Esmeralda nog skulle ångra alla sina skämt när hon fick smaka Lill-Polarns ”goda ketchup” igen. Det fick honom att le lite grann, och snart var han på gott humör igen och började hjälpa mig med sand och stenar.

Efter ett par vändor blev det dock tyst, och Lill-Polarn syntes inte till. Hjärtat hoppade till – var hade han tagit vägen? Jag rusade mot stenhögen, rädd att han klättrat upp och råkat i knipa. Men så hörde jag några välbekanta toner ur Trollflöjten, och då visste jag att allt var lugnt. Där satt han, trallande och helt uppslukad i sitt nya projekt — ett sandslott! Körandet var tydligen glömt för stunden.

Kör sten

av

Kärring onsdag hos mig eftersom det inte blev något förra onsdagen. Efter att vi tog bort det gamla ladugolvet, så blev det ett stort hål. Det har vi påbörjat att fylla igen. Först tänkte vi fylla igen helt, men vi har varit inne på att göra en damm, så varför inte nyttja hålet. Så idag täckte vi bara mellan balkarna och de värsta hålen, så skall jag ta sand det sista innan vi kan lägga på dammduken. Det tråkigaste och tyngsta arbetet gjorde vi idag. Oftast räcker det att man har påbörjat lite för att man skall komma igång ordentligt.

Är jättenöjd att vi kom såpass långt att jag börja ana lite struktur. Vi tänkte börja med dammen uppe på cementplattan och bygga ett litet vattenfall ner till gropen. Jag får ta en bit i taget så löser sig nog dammbygget.

Ketchup

av

Ketchup

Det blåser rejält i dag också, och jag börjar undra om mitt plastade växthus verkligen kommer att klara sig om vinden tilltar till storm. Men där inne är det i alla fall varmt och gott, och tomatplantorna har börjat blomma lite smått.

Lill‑polarn och Esmeralda tog sitt eftermiddagskaffe i växthuset för att slippa blåsten. Lill‑polarn visade stolt upp tomatplantorna för Esmeralda och förklarade hur de snart skulle förvandlas till ketchup – när man “hoppat runt lite på dem och tryckt ner dem i flaskan.”

Han hade dessutom stora planer: svart specialketchup! En av plantorna skulle nämligen ge svarta tomater, och Lill‑polarn menade att han skulle bli först i världen med att lansera svart ketchup.

Esmeralda var skeptisk.
– Men ingen ville ju ha den gula, så varför tror du att du kommer lyckas med den svarta?

Lill‑polarn drog på munnen, ställde sig med benen i kors och svarade kaxigt:
– Jamen, den var ju inte gjord av mig!

Så där stod han, full av självförtroende och skaparglöd – tills en kraftig vindpust fick växthuset att vibrera och honom att ramla rakt ner i tomatplantan. Esmeralda skrattade så hon kiknade.

– Det verkar lite tidigt att hoppa runt på dem för att få ketchup, fnissade hon.

Lill‑polarn borstade av sig, muttrade något och sa sedan med stort allvar:
– Tjejer! Hmm… vi får väl se.

Irrvägar

av

Lill-polarn fixar till sina egna gångvägar

Usch, vad det blåser i dag! Lill‑polarn ville absolut vara med när jag lade ut plattstenarna som gångar till växthuset och kryddspiralen. Efter att jag fått ett par stenar på plats tog jag ett steg tillbaka för att se hur det såg ut – och då såg jag Lill‑polarns version.

Han hade lagt ut sin egen gångväg, men den gick kors och tvärs över hela tomten! På ett ställe slutade den mitt i landet.
– Men Lill‑polarn, varför har du gjort en gång dit? Det finns ju inget där! frågade jag.

Han svarade glatt:
– Jo, men masken ligger ju där! Jag vill kunna hälsa på honom varje dag.

När jag tittade närmare såg jag att han gjort gångar till stora stenen, fågelbadet och till varenda liten blomma vi planterat. Det började nästan likna ett litet grustag – och jag märkte att Lill‑polarn själv till slut började tappa bort sig i sitt eget nät av småstigar.

Jag föreslog försiktigt:
– Hmm, kanske vi kan lägga dina stenar mellan mina, så kan vi använda samma väg?

Han log brett och nickade:
– Ja, mina stenar är ju bättre, då ser det ut som vi anlitat ett proffs! Visst är jag duktig?

Artikel