Det var alldeles tyst när jag kom hem i dag. Jag tog min kaffemugg och gick ut – vädret var riktigt härligt, även om det blåste en hel del. Perfekt tvättväder, tänkte jag, och bestämde mig för att köra en stortvätt.

Jag gick in för att fråga om Lill-polarn hade lust att hjälpa till, men han verkade helt bortblåst. När jag kom upp på uteplatsen, för att se om han kanske låg och myste i någon av stolarna, hörde jag plötsligt ett dovt ljud. Jag stelnade till. Det lät som om det kom underifrån!

Det finns egentligen inget utrymme att krypa in under trädäcket, så jag fick snabbt den där obehagliga känslan i magen – tänk om Lill-polarn lyckats klämma sig in i de gamla håligheterna som bildats efter balkarna från det gamla ladugolvet?

Jag hörde honom därunder, hostandes och muttrande:
“Oj! Vilken ful spindel… men vad är det här för konstigt?”
Sedan följde några uttryck som inte riktigt lämpar sig för publicering i bloggen.

Till sist dök han upp igen – skitig och totalt genomeländig. Men lycklig över sitt stora fynd: mängder av små gångar under hela uteplatsen! Han var övertygad om att det fanns en skatt där nere, även om han ännu inte hittat den.

Lill-polarn följde med mig ner till lille-hagen i morse för att hjälpa till att fodra. Han blev helt chockad över hur snabbt Bellman åt! Jag kan tänka mig att Bellman vräkte i sig mest för att han inte hade någon lust att dela med sig till Lill-polarn – och att han vägrade lyfta mulen ur spannen var nog helt enkelt för att förhindra att Lill-polarn stoppade ner sina små labbar där.

Det är faktiskt ganska skönt att gå runt med Lill-polarn på morgonen, innan de andra vaknar. Han är så mycket lugnare då. Så fort resten av huset vaknat, blir det full rulle – och Lill-polarn verkar vara överallt på en gång. Han vill gärna överrösta alla, hjälpa till med allt, och ha koll på precis allt som händer.

Men där ute, bland hästarna i morgonljuset, är han nästan andaktsfull. Han älskar att se när jag flyttar hästarna mellan hagarna – det ser ut som han tänker: “Wow! Titta vad mycket mat! De måste vara jättelyckliga!”

Och när jag berättade att de ändå alltid verkar hungriga, skrattade han och sa:
– Vad de vräker i sig! Inte undra på att vi har så mycket gödsel!

Gubben och jag tyckte att vi kunde passa på att ta en sväng ner till Åkraberg nu när han var ledig. Vi ville visa Lill-polarn Nasareth miniby – en charmig liten by med omkring fyrtio byggnader som minner om lagaskiftet från 1840-talet. Dessutom hade vi tänkt kika in i handelsträdgården för att se om de fått in den ros‑sort vi letar efter.

Lill-polarn var helt trollbunden! Att få vandra runt bland alla de små byggnaderna och plötsligt känna sig jättestor tyckte han var fantastiskt. Det fanns staket runt för att ingen skulle springa in bland husen, men det hindrade förstås inte Lill-polarn – han hittade genast små öppningar att smita igenom. Gubben fick lyfta ut honom mer än en gång, medan Lill-polarn skrattade och påstod att han bara skulle “hälsa på sina grannar.”

I en av hallar fanns flera montrar med uppställda träfigurer som visade hur människorna såg ut på den tiden. De stod där och hälsade besökarna välkomna, stela men vänliga. Lill-polarn stannade, spärrade upp ögonen och utbrast med full övertygelse:

– Men där är ju släkten Augusttofs och Bertilblutt! Jasså, det var hit de flyttade!