Det är väldigt sällan jag köper trisslotter eller spelar överhuvudtaget, men i dag tänkte jag testa något nytt. Jag bestämde mig för att ta de pengarna jag får in från Maria Nova och spela lite på nätet. Jag är inte särskilt förtjust i sånt, men tänkte att det kan ju vara roligt att prova ett tag i alla fall.

Det gick som det brukar – nit, nit och ännu mer nit. Jag satt och småmuttrade för mig själv framför skärmen när Lill-polarn dök upp. Trött och lite seg efter jobbet som jag var, började jag gnälla högt för mig själv: om nitlotterna, om hur tuff dagen hade varit, all eländig snö som vräkt ner under natten och hur kaffet givetvis inte var klart när jag kom hem. Och som grädde på moset – jag hade fått ställa bilen nere hos Rosa eftersom en jättelastbil spärrade vägen.

Då hör jag plötsligt ett mummel bakom mig:
“Jaha, kärringgnäll.”

– Va!? Vad sa du nu???
– Inget! sa han snabbt. “Vad fräsch du ser ut i dag.”

Jag började fixa kaffet, och i bakgrunden hörde jag hur Lill-polarn började muttra och klicka på datorn. “Hm, verkar som han också haft en tuff dag,” tänkte jag distraherat.

Tills jag plötsligt insåg – jag hade inte loggat ut!
När jag vände mig om var det redan för sent. Lill-polarn satt där mitt i spelet och tryckte vilt, och innan jag hann stoppa honom var alla mina pengar borta. Sen flög han förbi mig som en avlöning på löning – rakt ut ur rummet med blixtens hastighet.

Jaha! Där försvann den spelbudgeten.

På vägen hem från jobbet hamnade jag bakom Elvy, så jag passade på att bjuda in mig själv på en spontan fika. Det var riktigt mysigt, och efter en stund kände jag hur energin sakta men säkert kom tillbaka.

När jag sedan kom hem möttes jag av snickaren ute på gården. Han såg lite stressad ut och berättade att cementen var slut – och så frågade han plötsligt hur långt ut valvet skulle gå från köket!? Jag blev helt ställd. Valv? Jaha, tänkte jag, kanske blir det fint? Så jag frågade om det var Micael som hade beställt det där.

“Ja, det tror jag!” svarade snickaren. “Jag såg ett par svarta killdojor inne, så han måste ha varit där. Han lät lite förkyld bara, lite pipig i rösten om man säger så! Men oj, vad mycket idéer han hade. En del riktigt bra, fast jag förstod inte riktigt allt. Ska han ha en egen hund, eftersom dörrarna ska vara så små? Och ritningen på köket får ni nog också göra om – måtten är ju åt skogen! Det är väl ingen pygmé som ska flytta in! Hahahaha!”

Phuu! Jag anade genast oråd. Snickaren hade uppenbarligen inte träffat den riktiga Micael. När jag klev in såg jag mycket riktigt Lill-polarn stå där, lycklig som bara den, iförd Micaels skor och keps.

“Han märkte inget!” skrattade han. “Jag sa ju att vi var så lika att ingen skulle se skillnad.”