Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

I dag skulle vi hämta hö i Uddevalla och samtidigt passa på att gratta Kickan som fyllt år. Gubben gick ut för att sätta på transporten medan jag gick och fodrade. Under tiden hade Lill-Polarn fått någon slags flyttnoja och bestämt sig för att möblera om i datarummet. Med tanke på allt hans muttrande där inifrån kunde man nästan tro att han vaknat på helt fel sida i dag.

När jag kom ut genom logporten fick jag syn på något som fick mig att stanna tvärt – där hängde Lill-Polarn i luckan på hästtransporten! Han försökte få tag på snöret för att öppna, helt ovetandes om att han hade fått hela luckan över sig om han lyckats. Som tur var hann jag stoppa honom innan det gick så långt.

“Jag vill också följa med!” ropade han ivrigt när jag närmade mig.

“Det är klart du ska få åka med,” sa jag. “Vi skulle bara haka på transporten först. Shakira ska ju med också – och hon sitter snällt och väntar. Det borde du också ha gjort.”

“Jaha…” mumlade han, lite skamsen men fortfarande med glöd i blicken.

I dag ville jag rensa upp nere vid lille-hagen. Där är jorden väldigt grund, och det går mängder av rötter från träden, så det är lite kämpigt att få något att ta sig ordentligt. På Åkraberg hittade jag något jag inte sett tidigare – frötapeter! Jag blev verkligen glad och tänkte att det kunde vara en smart lösning för den lilla platsen.

Lill-Polarn ville förstås hjälpa till. Han hade dessutom gjort ett eget “trädgårdsband” för att inte tappa bort sina verktyg – spaden och krattan satt ihop i ett system som han själv var mycket stolt över.

Han såg så fundersam ut där han satt och studerade frötapeten, noggrant granskande bilden på hur det skulle se ut när allt blommat upp. Jag lovade att han skulle få en egen liten bit att sätta i en kruka, och då sken han upp.

När vi var klara var han helnöjd. Han hade inte tappat bort ett enda verktyg, och bandet hade fungerat “helt perfekt” enligt honom. Han rusade genast in till Esmeralda för att visa sin uppfinning och berätta hur smart han var.

Fast… jag råkade nog avslöja varför han egentligen hade gjort bandet. Lill-Polarn hade försökt efterlikna mitt trädgårdsbälte, men hans verktyg är ju lite större i proportion till honom – så varje gång han satte sig ner… ja, då satte han sig rakt på dem!

Äntligen tittade solen fram i dag, och det var riktigt gott väder för en gångs skull. När jag kom hem hade Lill-Polarn redan sprungit ut – det kunde jag se direkt. På köksbordet låg nämligen halva samlingen av kokböcker uppslagna, alla på olika sidor med recept innehållande rabarber.

Jag anade vart det barkade, och mycket riktigt – Lill-Polarn var nere i trädgårdslandet. Eller rättare sagt, jag hörde var han var innan jag såg honom. Bladen vajade som en hel djungel, och där någonstans i mitten kämpade han tappert bland de stora stjälkarna.

Han tyckte det var helt bedrövligt att rabarbern vuxit sig så gigantisk och till och med börjat blomma. “De ska ju plockas, inte stå här och se malliga ut!” muttrade han. Efter en stund hade han fått ihop några riktigt fina stjälkar och bestämt sig för att göra rabarberpaj.

Lill-Polarn har lärt sig att på högra sidan av spisen är det induktionsplattor, där får han laga mat – men inte på vänstra sidan. Han var fast besluten om att stanna hemma och baka pajer medan jag gick på “kärring-onsdag”. Han såg på mig med sitt allra mest allvarliga uttryck och sa:

“Jag tror faktiskt inte jag orkar med en massa kärringar i dag. Det är nog bättre att jag ringer Tobias, så kan vi prata om viktiga ting – nu när det blir kärringfritt här hemma.”