... dina symboler här ...

Kompis

Lill-polarn och Jompa

Jag har haft en riktigt skön sovmorgon idag och känner mig ovanligt utvilad. Tänkte att det kunde vara dags att börja plocka bort lite av julpyntet. Ljusstakarna får allt stå kvar ett tag till – de gör ju kvällarna så mycket mysigare – och min julstad får också lysa vidare ett par veckor till. Men några av tomtarna tänkte jag faktiskt plocka ner.

Lill-polarn följde med och hade förstås många åsikter om vad som skulle bort. När vi kom till soffan, där nallarna som Elvy vann på Liseberg sitter, blev han alldeles till sig! Han fastnade direkt för den lilla nallen med den gröna luvan – precis samma som jag gjorde den dagen på Liseberg. Nu har han kånkat runt hela morgonen med den i famnen och döpt den till Jompa.

Enligt Lill-polarn har Jompa bara råkat bli lite förkyld, därav halsduken. Han bär nattluva, inte tomteluva – och han är absolut ingen julnalle!

Så ja… jag får väl ge mig. Jompa får stanna framme, för husfridens skull.

Vackert men kallt

Solen går upp

Vedspisen går för fullt och jag sitter med en kopp kaffe. I dag är det verkligen kallt ute och det känns lite goare att hålla sig på insidan. Skall ta och städa upp lite och sedan tända öppna spisen, det verkar vara en riktig sitta inne dag i dag. Jag kanske skulle ta och titta på Mamma Mia som jag fick av syrran i julklapp.

Hämtar in ved

Hämtar ved / Fetching firewood

Idag vaknade jag till doften av nybryggt kaffe – gubben och Lill-polarn hade smugit upp tidigt och kom upp med en kopp till mig. Ute var det -14 grader, och de hade redan tänt i vedspisen i köket, så där var det riktigt hemtrevligt varmt när jag kom ner.

Efter fodringen var det dags att hämta in mera ved. Lill-polarn bar för glatta livet, och gubben passade på att kapa och klyva lite till så vi skulle ha ett bra lager framöver. Solen började gå upp, och det gnistrade i träden av frost. Vi stod en stund och bara tittade ut över hagen när de första solstrålarna letade sig fram mellan träden. Så vackert!

Men när vi sedan skulle fortsätta bära in veden var Lill-polarn plötsligt borta. Hjärtat hoppade till – han är ju inte mycket större än en vedklabbe, om man säger så! Efter lite letande hittade vi honom till slut under hjälmen. Han hade visst tänkt prova vedklyven själv, men hjälmen var för tung och hade dragit ner honom så han fastnade därunder. Tur i oturen, för då hann inget värre hända!

Jag tror jag får hålla lite mer koll på den lille hjälpredan framöver – han har en förmåga att hitta på sina egna projekt.

Kallt ute!

Ett ensamt ljus i Kokhuset

Dagens bild är på ett ljus i kokhuset. Vi har köpt nya rutor men får sätta in de till sommaren. Det har suttit en fastspikad ruta framför, men jag tog bort dem i våras när jag tog bort all spindelnät och luftade kokhuset. Vi har varit lite oroliga att vattenrören skall frysa sönder, men det har blivit förvånansvärt varmt där inne sedan dräneringen. Det är ju inte isolerat ännu så det båda gott när vi väl isolerar och Micael tar det i bruk.

Hjälp med fodringen.

Lp-4

Idag hjälpte Lill-polarn till att fodra hästarna, stolt som en liten tupp där han gick längs nedfarten. För att ge dem lite miljöombyte bestämde vi oss för att flytta ner dem till lillehagen, där det är lite roligare för dem att strosa runt.

Jag och gubben hade precis hämtat laminatgolv till Micaels hus, så både bilen och lastbilen stod dumt parkerade i vägen när jag kom med hästarna. Det slutade med att jag fick släppa Beethoven en stund och ta Bellman först till hagen.

Lill-polarn tog då repgrimman och kämpade tappert med att leda Beethoven hela vägen ner till hagen alldeles själv, med små bestämda steg bredvid den stora hästkroppen. Till sist fick han hjälp av gubben för att få in Beethoven genom grindöppningen, för det var rena isgatan ute och inte det lättaste att flytta hästar idag.

Som tur är är både Beethoven och Bellman supersnälla, så det kändes tryggt att låta Lill-polarn vara med och hjälpa till.  Tja! Bellman råkade visserligen puffa till honom lite vänskapligt när han skulle hälsa, så han drattade på ändan i snön, men det var mer skratt än tårar och han var snabbt uppe på fötterna igen.
När allt var klart stod hästarna nöjda i lillehagen.

Artikel