Mitt liv bland två gårdar – i bilder, ord och små ögonblick

När Lill‑polarn följde med mig ut för att fodra hästarna ville han stanna kvar på Tobias innergård och bygga en jättestor snölykta till Esmeralda. Så fort jag vände ryggen till började han rulla snöbollar för glatta livet.

Jag gick in till stallet och fortsatte i lugn och ro, tills jag hörde ett rasslande och ett skrapande utifrån. Jag tänkte först inte så mycket på det, mer än att stegen nog hade flyttat sig lite – men så hör jag:
“Hej å hå! Hej å hå!”

När jag tittar ut ser jag Lill‑polarn som hängt ett bal‑snöre runt den största istappen på hela gården och drar allt han kan för att få loss den. Stegen vippar till, och plötsligt dinglar han där – hängande i snöret under istappen! Han försöker svinga sig tillbaka på stegen men börjar tappa taget, så jag hinner precis fram för att hjälpa honom ner.

Han tittar på mig med gnistrande ögon och säger bestämt:
“Den måste jag ge till Esmeralda!”

Jag försöker förklara att istappar smälter, men Lill‑polarn var orubblig – den här skulle han bara ha. Tyvärr hade solen andra planer, och sakta men säkert blev istappen mindre och droppade allt mer.

Till slut var han så besviken att jag gick och hämtade mina plast‑istappar från julpyntet, tänkte att de kunde vara ett perfekt substitut. Men Lill‑polarn bara tittade på mig som om jag var tokig.

“Men dom kan man ju inte slicka på!” sa han och suckade djupt.

I morse gick Lill‑polarn omkring och hade lite småtråkigt. Till slut frågade han om han inte kunde få rätta till potatisvågen. Perfekt, tänkte jag! Då kunde han hålla sig sysselsatt där medan jag verkade hästarna.

Jag sa till honom på skarpen att han inte fick hoppa eller gunga på vågen – den är ju så gammal att den knappt håller ihop, och han kunde lätt klämma sig.
Jag ropade till Micael och Fredric, som hade lanat halva natten, att hålla ett öga på honom, men fick bara ett trött “hmmmm…” till svar.

När jag kom in senare fick jag en riktig chock – på det bästa sättet!
Oj oj, vad Lill‑polarn hade jobbat. Han hade tagit ett av mina fina fat, limmat fast två små änder (hur kunde jag inte ha tänkt på det själv?) och planterat kaktusar, prydnadspumpa och prydnadskål i det. När jag kom in höll han precis på att plantera det allra finaste – en solros, som han stolt berättade att han sått till Esmeralda.

Sen for han runt som en liten vessla, vattnade, torkade och städade upp efter sig. Och jag stod där och log. Vid såna stunder känner man bara: wow, vilken charmknutte!

Det hör verkligen inte till vanligheterna att komma in och se Lill‑polarn städa. Normalt ser det ut som ett slagfält när han har varit igång – han lyckas till och med överträffa mina tonårssöner i kreativt kaos! Men när han verkligen fokuserar på något, då är det med hela hjärtat.

Problemet är bara att han ibland glömmer bort att tänka först…

Lill-polarn ville stanna hemma idag – han skulle minsann passa på att vara ute i snön så mycket som möjligt innan den smälte bort. Och det fick han verkligen gjort!

När jag kom hem berättade Tobias att han hade hjälpt Lill-polarn dra fram den gamla kälken som legat i rotkällaren. Sedan hade det varit full fart! De hade åkt i hagen hela förmiddagen, och Lill-polarn hade haft hur roligt som helst.

Det enda som grämde honom var att Esmeralda inte ville åka med.
“Hon vill inte blöta ner sin klänning!” muttrade han besviket. Han hade ju till och med tagit fram en fin blå handduk så hon inte skulle bli kall om rumpan!

Tobias hade bara skrattat. “Vad var det jag sa? Tjejer!” sa han och gick in för att laga varm choklad.

Men medan Tobias var inne hade Lill-polarn fått syn på den där perfekta backen – backen med stort B. Inte ett enda åkspår! Han såg sig omkring och tänkte: Wow, det är bara jag som vågar det här!

Tobias berättade senare att han råkat kika ut genom fönstret och då fått syn på Lill-polarn – på väg upp på kokhustaket med kälken! Han hade rusat ut i bara strumporna och precis lyckats fånga både Lill-polarn och kälken i luften.

Lill-polarn hade direkt förstått varför det inte fanns några spår i den backen, men då var det ju för sent. Tur att Tobias kommit springande när han gjorde!

Tobias tittade ner på honom i snön och sa torrt:
“…och du undrar varför Esmeralda inte vill åka med dig?”