Portugal

Idag tog vi det lugnt och gjorde en tur runt ön och tittade på marknader och gick runt i de olika byarna. Det var lite kul att se hur folk bjöd på fiskarna. Har aldrig varit med om auktion på ny fångad fisk förut.

Den andra marknaden var frukt och grönt blandat med Gipsy marknad och där köpte jag en jättefin stickad jacka med läderdekoration.

Guiden visade oss lite olika utsiktspunkter och berättade lite om ön. Skall jag vara ärlig satt jag mest och små vilade. Kommer att göra en hälsokontroll så fort jag är tillbaka och kolla upp pumpen och allmän tillståndet på min hälsa. Tyckte jag blev lite väl anfådd uppe i bergen och huvudverken slog till med full kraft titt som tätt.

Sista dagen här och jag har ingen större lust att åka hem, vi har haft det kanon och här i Funchal och bott mitt i centrum.

Det blev en tur till Levada das 25 där vi gjorde en vandrig på 9 km och guiden sa att det var en lätt match men……….. gårdagen satte sina spår. Ner var ju inga större problem och den var mysigt att gå längst kanalen och guiden berättade om olika växter som de använde till maten osv. Han höll ganska snabbt tempo, men sa att det var för det inte skulle bli så mycket folk vid vattenfallet.

Det var tur att vi höll det tempot för det kom en jättegrupp efter oss och då hade det varit lite körigt att ta bilder. Sa till en gubbe att flytta på sig för han stod mitt framför fallet och hade fotat klart men behagade inte gå åt sidan. Det var ju flera som ville ta kort när det satt framför fallet, ta kortet och flytta dig! Hur svårt skall det vara?

Vi gick vidare och satte oss vid en bro och tog våran fika. Så avkopplande att se fåglarna istället för massa folk vid ett vattenfall..

Lagerskogen är en skönhet med stor biologisk mångfald med endemisk flora och fauna som fick status som världsarv av UNESCO 1999. Skogen är på 15 000 hektar och 12 000 av dem är naturreservat. Man har skyddat området för att kunna bevara flera olika utrotningshotade arter. I oktober 1982 utnämnde Madeiras regionala styre två tredjedelar av ön till naturreservat och man skyddar och övervakar områdena än i dag.

Vår vandring började på Pico do Arieiro, på 1 818 meters höjd och är Madeiras tredje högsta berg och fortsätter på branta stigar förbi betagande djupa dalgångar till Madeiras högsta topp Pico Ruivo. Vägen dit var smal, slingrande, och följde bergets konturer. Ingen resa för höjdrädda! Något som gubben är! Höjden fungerade riktigt bra för honom eftersom det var vajrar längs sidorna där det var som värst.

Helt otroligt fint. Bra kvalitet på leden, några tunnlar och många trappor upp och ner. Som lägst är man på drygt 1500m, så det handlar om starka ben. Tror att det är ca 9 km mellan topparna. Tunnlarna hade jag stressat upp mig för, men de var ju jättefina. Fick ingen klaustrofobi.

Det är ganska rejäl höjning, och att luften är tunnare här uppe. Jag är lite känslig för sånt, och trodde när det var som värst att jag skulle få ge mig. Och det här var inte ett ställe man vill svimma på, om jag säger så. Sedan blev det inte bättre av att jag hade en fitness armband på mig som visade 255 när det var som värst. Hade go lust att slänga den över kanten, man blev ju ännu mera stressad av att titta på den.

Guiden körde ganska högt tempo och de andra som var med på turen var inte speciellt intresserade av att ta kort, och jag är en foto nörd! Hur ofta ränner man runt bland bergen!? Jag ville ju ta mängder av kort, så det blev att de fick vänta in oss hela tiden. Den enda gången en del tog sig tid med att ta kort, var när de hamnade bakom oss och vi korkade igen vägen  🙂

Turen var helt underbar även om det tog på krafterna och knäna värkte. Och vill Micael som inte var med göra denna tur så hakar vi nog på igen. Den var värd varenda sekund.

Vi besökte Câmara de Lobos på väg till nunnornas dal. Denna stad ligger ungefär 7,0 km från Funchal och är än idag en av Madeiras viktigaste fiskebyar.Den första kaptenen av Funchal, João Gonçalves Zarco, döpte staden så eftersom han fann ett stort antal sjölejon här då han år 1419 seglade in i viken Câmara de Lobos. En av de mest kända och framstående besökare till ön, Winston Churchill, var så förtjust av den pittoreska bukten på hans första resa till Madeira år 1950, att han återvände gång på gång för att måla det drömlika landskapet här.

De scenarier som presenteras här, som utspridda nät och torkad fisk förklarar den dagliga rutinen än idag. Samhället „Estreito de Câmara de Lobos“ är en av kommunerna som har det största området av odlade vingårdar som producerar det berömda Madeiravinet. I samma kommun anordnas i september varje år den berömda Madeiravin-festivalen, där både lokalbefolkningen och turister hjälps åt att skörda vindruvorna.

Funchal och hotellområden ligger det mäktiga Nunnornas Dal, Curral da Freiras.  Man åker på en serpentinväg genom den berömda eukalyptusskogen. Träden startar sina dagar som små buskar med ganska så stora blad och allt eftersom de blir äldre så ändrar busken form till träd och bladen blir avlånga och silvergröna. Trädets stam ser ut som det håller på att gå sönder för trädet vrider sig efter solen. Man kan inte använda trädet till något, varken som virke eller att göra papper utav men man har planterat trädet för att stoppa bränder i bergen. Eukalyptus kräver en del vätska och brinner dåligt.

Efter cirka 30 minuter kommer man fram till en fantastiskt utkikspunkt! Cirka 1000 meter över havet har an en vidunderlig vy ner i dalen och över kringliggande berg. Oslagbart. Nedanför ser man den speciella vägen som tagits fram för att kunna ta sig ned i dalen. Namnet har dalen fått då klostret Santa Claras nunnor fick ta över marken i slutet av 1497 och när nunnorna i Funchal flydde hit mitten av 1550-talet för att undgå den franska pirater som attackerade Funchal.

Madeira var den enda platsen ,i mitten på 1500-talet där man odlade socker. Många blev väldigt rika och ön drog till sig pirater. De kom från Frankrike. När de landsteg i Funchal så frågade de vilka det var som hade pengarna och då sa alla att det var nunnorna. Det stämde förvisso men de ägde inte pengarna utan fungerade som bank till alla rika. Piraterna sökte nunnorna som fick fly och de gömde sig i dalen som idag kallas”Nun’sValley.Byn heter egentligen Curral das Freiras. Där tog de skydd och hade kontroll för det fanns bara en väg in i dalen. När socker sedan började odlas på fler platser i Europa kunde nunnorna flytta tillbaka till Funchal och klostret där. Man har som specialitet att tillverka kastanjelikör och kastanjekaka i byn.