Esmeralda

Jösses, vad kallt det är ute! Lill-polarn och Esmeralda är redan uppe och har varit det länge – väl förväntansfulla inför resan. Snickaren dyker upp och byter Micaels köksfönster innan han drar slangar till badrummet och förbereder värmesling i golvet.

Plötsligt bankar det på dörren – Lill-polarn rusar ivrigt dit (konstigt, han som brukar hålla sig i bakgrunden). Först bara snickaren som behöver toan. Sen bankar det igen. Himla liv utanför – snickaren går in igen.

Maaha maaha!
Godmorgon! Så ni hörde mig på trummorna?
Jajamen! Vilken fin landningsbana du gjorde!

Wumba Wu står där med hela sin by – ja, till och med grannbyar med tanke på alla små pinnar som fyller uteplatsen! Så chockad att det tog tid innan jag välkomnade in dem.

– Men Lill-polarn?
– Kan inte lämna Pepper, han är inte ett år än! Ni får ta våra biljetter istället.

När jag går upp och packar våra saker fixar Lill-polarn fika till alla. Han strålar: Där ser du Esmeralda, jag sa ju att jag skulle bli gårdsägare ett tag! Underbart med semester – Wumba Wu tar med sig dem, sen åker vi hem. Lättast för Lill-polarn.

Lill-porlan, Esmeralda och Wumba Wu med sin by önskar alla Gott Nytt År!

Det här är bland de bästa dagarna på året – en sån där dag då man gör absolut ingenting! TV-kanalerna är smockade med julfilmer, man småplockar och bara myser runt. När barnen var små var de helt uppslukade av sina julklappar och sprang runt i pyjamas hela dagen.

Nu är det bara Lill-polarn och Esmeralda hemma. Lill-polarn var snabb att sno chokladasken vi glömde ta med till Uddevalla, så nu sitter de och tittar på Eloise at the Plaza medan de vräker i sig choklad. Han har försökt sno filten med armar som vi fick av Tobias, men den tänker jag ha på mig idag!

Snart fixar jag skinksmörgåsar och lussebullar, sen dyker jag ner i soffan och zappar mellan kanalerna. Lill-polarn sitter som en liten kung i fina soffan och har beställt varma smörgåsar till Esmeralda, bullar till sig själv och stor choklad. De planerar vad de ska hitta på hos Wumba Wu i Afrika.

I dag tänkte jag passa på att rensa lite i rabatten när jag kom hem. Lill-polarn ville förstås vara med och hjälpa till – vilket jag starkt misstänker mest berodde på att Esmeralda ville sitta ute och njuta av vädret.

Vi gick ner och började rensa när Esmeralda plötsligt utbrast med glädje att rosenbusken fått nya knoppar. De första hade rådjuren tagit, men nu hade busken återhämtat sig och fått dubbelt upp.

– Åhh! Så vackra! sa hon drömskt.

Lill-polarn, ivrig som vanligt, rensade sig snabbt bort mot rosenbusken och innan jag hann blinka stod han där med en kvist full av knoppar i handen.
– Oj! Den lossnade visst! utbrast han oskyldigt.

Visst gjorde den! Först var jag på väg att bli irriterad, men så tänkte jag att det kanske är bättre att rosen får glädja någon, än att stå där ensam mitt i ogräset. Vem vet hur länge deras lilla romans varar – hösten känns redan som att den smyger sig på, så det gäller att ta vara på allt som blommar.

När de satte sig tillsammans på gärdsgården med rosen i handen fick Lill-polarn plötsligt ett poetiskt infall. Han tittade Esmeralda djupt i ögonen och sa med mjuk röst:

“Den gick av för din skull,
För din röst var så kärleksfull.
Jag blev knäsvag och föll för dig,
Snabbt som jag föll så tog jag rosen för dig min vackra tjej.”

När jag kom hem i eftermiddags tog jag mig en efterlängtad kopp kaffe och passade på att beställa barbackapaddar till hästarna. Jag har känt mig riktigt trött hela dagen och funderade på om det kanske låg ett oväder i luften. Till och med hästarna var sura i morse – Beethoven kastade i sig fodret och försvann i full galopp ut på hagen. Som tur var hade Lill-polarn med sig äpplen, och det är ju svårt att motstå, även för en butter Beethoven.

När jag senare tittade ut såg jag hur Lill-polarn gick och visade upp alla sina pumpor för Esmeralda, stolt som en trädgårdsmästare. Då började det regna. Jag rusade ut för att plocka in tvätten, medan Lill-polarn skyndade bort till drivbänken.

– Skynda dig, Esmeralda! Jag lyfter in dig i mitt eget lilla växthus. Det här är gediget arbete, det har inte blåst sönder ens en gång! ropade han.

När jag gick in med tvätten hörde jag honom fortsätta där inne, full av energi och självförtroende. Han berättade tydligen för Esmeralda hur han byggt upp växthuset alldeles själv i våras och hur växterna nu vuxit så mycket att det blivit en riktig djungel.

– Till och med Tarzan har ringt och frågat om han får komma på besök! hörde jag honom säga stolt.

Jag kunde bara skaka på huvudet och skratta lite för mig själv.
Suck… att han orkar.