




Det finns något alldeles speciellt med hur katter sover. Vissa kryper ihop till små runda bollar, andra kurar tätt intill filtar och kuddar. Och så finns Gustav.
När Gustav bestämmer sig för att vila väljer han alltid den mest lättsamma, komiska och totala avslappning man kan tänka sig. Han vräker ut sig mitt i soffan och sträcker på sig som om han ägde hela vardagsrummet. Benen åt alla håll, magen i vädret – det är svårt att inte le när man ser honom ligga där.
Något annat som gör hans tupplurar ännu mer charmiga är hans ljud. Gustav ser nämligen ut att ha ett litet överbett, och det gör att han ibland ger ifrån sig små snarkningar, läten och suckar när han sover. Nästan som om han levde sitt eget lilla drömliv som pågår parallellt med vår vardag.


I år har situationen förändrats. Jag har bara sett en igelkott, men jag är ganska säker på att det är samma individ som var här förra året. Den verkar känna till alla sina gamla gömställen och vet precis vart den ska gå för att hitta mat. Det är fascinerande att se hur snabbt de lär sig och minns sin omgivning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig sorgsen. Igelkotten har blivit allt mer sällsynt i Sverige och är numera rödlistad, vilket betyder att arten är hotad och riskerar att försvinna. Det är många faktorer som spelar in – bland annat försvinner deras naturliga livsmiljöer, trafiken är en stor fara och det finns färre platser där de kan hitta skydd och mat.

Att se en igelkott i trädgården är alltid en glädje, men det är också en påminnelse om hur viktigt det är att vi tar hand om den biologiska mångfalden. Jag hoppas att fler får upp ögonen för hur värdefulla dessa små djur är – och att vi tillsammans kan hjälpa dem att överleva även i framtiden.
Igelkotten är rödlistad i Sverige enligt Artdatabanken och Naturskyddsföreningen.

Det har varit en fantastisk start på semestern! Nu är jag äntligen klar med att röja både i tunnlarna och runtom på utsidan. Mycket av det arbete vi lade ner förra året har verkligen gett resultat även denna sommar, men det gäller att fortsätta röja så att hagen inte växer igen helt.
Jag märker tydligt skillnaden nu när vi inte längre har hästarna kvar – de höll markerna betydligt mer öppna med sitt betande. Nu får jag själv ta över deras jobb och se till att landskapet inte försvinner under allt ogräs. Det är både utmanande och rogivande att arbeta ute, och det känns meningsfullt att bevara den öppna miljön.

![20240624_170110[1]](https://live.staticflickr.com/65535/53813197334_cebcee0ed4_c.jpg)
Fast han fyller år idag så det får väl gå. 🙂
<center><a data-flickr-embed="true" href="https://www.flickr.com/photos/krakel/53813197144/in/dateposted-public/" title="20240624_165052[1]"><img src="https://live.staticflickr.com/65535/53813197144_2b8812d509_c.jpg" width="800" height="600" alt="20240624_165052[1]"/></a></center>