Jag gick ut i trädgården med den där självsäkra känslan man får när man tänker: “Nu ska jag göra något riktigt gott.” Rabarberkaka. En klassiker. En trygghet. En kaka som aldrig sviker.
Trodde jag.
Jag drog upp några fina stjälkar, bar dem in som om jag bar hem en skatt, och började skiva dem med den där kock-attityden som bara kommer när man är ensam i köket och ingen ser ens övermod. Allt kändes rätt. Allt såg rätt ut. Allt luktade… ja, rabarber.

Men när jag smakade en liten bit rå rabarber, sådär som man gör för att känna hur mycket socker som behövs, hände det. En smak som inte borde finnas i närheten av bakning. En smak som hör hemma i kåldolmar, inte i en sommarkaka.
Rabarbern smakade kål.
Inte lite heller. Inte en subtil ton. Nej, det var som om hela plantan hade gått på kurs hos vitkålen och kommit hem med diplom.
Jag stod där i köket och stirrade på stjälken som om den personligen förrått mig. Jag hade tänkt mig en ljuvlig, syrlig kaka. Istället stod jag med ingredienserna till något som lät som ett experiment från “Sveriges Mästerkock: Vegetariska Missförstånd.”
Jag provade att koka den. Jag provade att sockra den. Jag provade att prata vänligt med den. Inget hjälpte. Kålen var kvar. Den hade flyttat in. Den hade hyrt rum. Den hade inga planer på att flytta.
Till slut gav jag upp och slängde dem, jag har rabarber på andra ställen som jag röjde fram.

Gamla plantor, sena skördar, gröna sorter eller en stressad växt kan ge stjälkar som drar mer åt grönsak än dessert. Det är inget fel – bara naturens variationer som råkar hamna i vår skål.
Men även en kål-rabarber går att rädda. Med citron, lite socker, jordgubbar eller en stund i ugnen förvandlas den igen till något mjukt och gott.
Det blev till sist två formar med jättegod rabarberkaka. En form hamnade direkt hos Micael och Mao med gäster och den andra delade vi med Tobias.
