I år trodde jag faktiskt att solrosorna skulle bli ett minne blott.
Små, försiktiga plantor som knappt hunnit sträcka på sig innan någon (jag tittar på er, hungriga små kryp och andra trädgårdsgäster…) tog sig en smakbit. Jag gick där och suckade, petade lite i jorden och tänkte att “jaha, det var den sommaren det”.
Men trädgården har ju en märklig förmåga att överraska.
För här står de nu. Inte bara en eller två – utan ett helt gäng. Solrosor i alla möjliga former och färger, som om de bestämt sig för att ta revansch å mina vägnar. Höga som stolta vakter, lite mer blyga varianter som tittar fram mellan bladverken, och så de där som nästan ser målade ut i nyanser av gult, orange och djupt rött.
