Det är lite synd att det inte blivit så mycket fotande i svartvitt på sistone. Bilderna kan ju bli väldigt spännande när man vågar fokusera på det väsentliga – till exempel bara huvudet på ett djur.
Utan färgen blir det lättare att se blicken, strukturen i pälsen eller fjädrarna, och de små detaljerna som man annars kanske missar. Ett djurhuvud i svartvitt får nästan en porträttliknande känsla, som om det tittar rakt in i själen.
Nästa gång jag är ute med kameran ska jag verkligen försöka tänka “svartvitt” redan när jag trycker på avtryckaren. Kanske blir det ett helt litet projekt: svarta och vita djurporträtt från trädgården och promenaderna.
