Efter att vi gått klart hela muren, med benen lite trötta och huvudet fullt av utsikt, kändes det nästan som en gåva att få kliva in i Dominikanklostret. Den där första tystnaden i trädgården — bara sten, skugga och ett mjukt sus av grönt — var precis vad vi behövde. Ett andetag, ett litet stopp i tiden.
Klostret är ett av Dubrovniks äldsta och viktigaste byggnadsverk. Det började byggas redan 1301, och själva dominikanerklostret grundades 1315. Det placerades medvetet intill stadsmuren för att stärka den nordöstra sidan av staden. Precis som många andra byggnader här fick det byggas om efter den stora jordbävningen 1667, men mycket av den ursprungliga atmosfären finns kvar.
När man går in genom den imponerande trappan och den romanska porten möts man av en kyrka från 1300‑talet med ett brett, enkelt skepp. Hängande från den centrala bågen finns ett av klostrets mest kända verk: ett 500 cm högt krucifix av Paolo Veneziano, skänkt som votivgåva redan 1384. Det sägs vara ett av de största målade krucifixen i Europa.
Men det som verkligen fångade oss var klostergången. Den gotiska klostergården, byggd mellan 1456 och 1483, är ett litet paradis av sten och ljus. De eleganta trepassbågarna ramar in en stilla medelhavsträdgård, och i mitten står en gammal brunn från 1300‑talet som fortfarande fungerar. Under kriget 1991 drog man vatten här varje morgon — den sägs ha försörjt halva stadens befolkning under bombardemanget.
Och så fanns där det jag älskar: det gamla apoteket och museet. Här visas målningar, triptyker, silverkärl och relikvarier från Dubrovniks och Venetiens historia. Bland de mest kända verken finns målningar av Titian och Niccolo Ragusino. Det är som att gå genom ett koncentrat av stadens kultur, samlat i ett enda stilla rum.
Efter allt detta — muren, utsikten, trapporna, historien — var det skönt att bara stå där i trädgården en stund. Andas. Låta Dubrovnik sjunka in.
Relaterade
