Resor

Claes‑Olof hade bestämt sig: nu skulle vi se platsen där de spelade in den berömda Walk of Shame‑scenen i Game of Thrones. Det roliga är att när vi stod på marknaden dagen innan, så var trappan bokstavligen precis bredvid oss. Hade vi bara tittat åt höger hade vi sett den direkt – men så är det väl ofta, att man är närmare än man tror utan att veta om det.

Dagen därpå gick vi dit, och jag blev faktiskt förvånad över hur kort trappan är i verkligheten. I serien känns den oändlig, som ett helt liv av skam och dramatik i stenform. Men filmens magi gör sitt: vinklar, klippning och ljud bygger en värld som är mycket större än platsen själv.

Game of Thrones är ju otroligt vackert inspelad – ljuset, miljöerna, detaljerna – men den är lite för våldsam för min smak. Jag kan absolut tänka mig att se om den, men då skulle jag spola förbi de mest brutala scenerna. Det är ju ändå miljöerna jag älskar mest.

Nu har vi dessutom varit på de flesta platser där serien spelats in, och det ger en extra dimension. Särskilt eftersom vi själva brukar städa efter filminspelningar. Det är något speciellt med att se en färdig film och veta hur det luktar bakom kulisserna, hur det ser ut innan teamet kommer, och hur det känns när man går därifrån efteråt. Det har blivit ett helt gäng filmer och serier genom åren – och varje gång är det lika roligt att sedan se resultatet på skärmen.

Wow — vilken otroligt vacker promenad vi gjorde på den gamla stadsmuren i dag. Ljuset låg som ett mjukt skimmer över takpannorna, havet glittrade nedanför och varje steg gav en ny vy som nästan tog andan ur oss. Det är något särskilt med att gå högt ovanför gränderna och se hela staden breda ut sig som ett levande vykort.

En promenad genom historien

Dubrovniks mäktiga stadsmur är ett av Europas bäst bevarade försvarsverk och har skyddat staden i över 700 år. De första delarna byggdes redan på 1200‑talet, men muren fick sin nuvarande form under 1400–1500‑talen, när Dubrovnik — då kallad Republiken Ragusa — var en självständig handelsstad med kontakter över hela Medelhavet.

Att vandra här är inte bara en utsiktspromenad — det är att gå i fotspåren av vakter, handelsmän och stadsbor som rört sig längs samma sträckor i hundratals år.

Efter att vi gått klart hela muren, med benen lite trötta och huvudet fullt av utsikt, kändes det nästan som en gåva att få kliva in i Dominikanklostret. Den där första tystnaden i trädgården — bara sten, skugga och ett mjukt sus av grönt — var precis vad vi behövde. Ett andetag, ett litet stopp i tiden.

Vi har passat på att gå runt i Dubrovnik i dag, och började med ett besök på det etnografiska museet. Det andra museet sparar vi tills vi ska vandra längs muren — det känns som att det hör ihop med den utsikten.

Lägg till en rubrik av Ingalill Sjögren

Gränderna här är helt otroliga. Mysiga, slingrande, och så branta att man nästan skrattar åt sig själv när man försöker fotografera dem. Hur jag än vinklar kameran får jag inte riktigt med känslan av sten, ljus och höjdskillnader. Det är som att gränderna har sin egen hemlighet som bara upplevs när man går där.