Ingalill Sjögren

Idag tog jag ett rejält krafttag och rensade bort sly i den gamla grunden där det lilla sylthuset en gång stod. Det är lite sorgligt att det inte finns några bilder bevarade, för enligt vad jag hört ska huset ha haft höga, vackra rutor.

Vi har haft så mycket annat att renovera genom åren att skorstenen bara har fått stå kvar som den är. Men nu känns det faktiskt som att tiden har sprungit ifrån den, och jag börjar inse att det nog inte är någon idé att försöka renovera. Istället lutar det åt att plocka ner den helt.

Det ligger fortfarande kvar trasiga rutor i marken, och ett av träden intill har gammal eltråd virad runt sig som också måste bort. Det finns en hel del att ta tag i, med andra ord.

Men när brännässlorna väl försvinner och slyet röjs undan blir det så otroligt luftigt och fint. Det är verkligen guld värt – även om det känns lite motigt mitt i arbetet när man ser hur omfattande det faktiskt är.

Nu har jag äntligen tagit tag i kanterna vid den stora hagen. Brännäslorna har fått breda ut sig nästan fyra meter från stenmuren, som om de sakta tagit över marken när vi inte riktigt hunnit med.

Det är just det där som känns i hjärtat – när man ser hur det växer igen. Förr hade vi ju hästarna som hjälpte till att hålla landskapet öppet, och nu blir det så tydligt hur mycket deras närvaro betydde.

Vi har kunnat köra med åkgräsklipparen i en slinga mellan Tobbes hus och ner i hagen, men nu när kanterna vuxit igen går det inte längre på samma sätt. Istället får vi köra ut och börja om, lite mer omständligt, lite mer arbete.

Men idag hände något ändå. Jag kom över halva sträckan, och trots att det är tungt att ta hand om alla brännäslor som ska bort, så finns det en tillfredsställelse i varje meter som öppnas upp.

För det är något särskilt med det – att se gården komma tillbaka. Att ana formen av det som en gång var självklart. Och att veta att, steg för steg, så går det att hitta tillbaka dit igen.