Den perfekta julklappen till Tobbe. Precis så brukar han säga när man ojar sig över hans hem!
Ingalill Sjögren
Magi
Pust! Det har varit riktigt mycket strul på jobben den här veckan, och jag var ett fullständigt vrak när jag äntligen kom hem. Lill-polarn satt vid köksbordet, djupt försjunken i en av böckerna jag köpt på Klädkällarn, och för en gångs skull var det lugnt och stilla. Jag tänkte att det här är min chans att vila lite — men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag tänkte där … Jag tvärslocknade!
Jag vaknade av att Shakira stod i köket och skällde för fullt. När jag kom ner möttes jag av ett lätt svavelosande kaos. Lill-polarn hade tydligen hittat den magiska kokboken som varit gömd i skåpet — den vi egentligen tänkt ge honom i julklapp! Han hade blivit eld och lågor över receptet “Göm vår skatt i trollpackans hatt, må de ej bli platt” och börjat baka på egen hand.
Ingredienserna? Ödlehjärnsmjöl, kakaofnöske, paddbakpulver och varulvsmjölk. Men den verkliga fascinationen låg i hasselnötterna, som Lill-polarn var övertygad om var trollpackans navellödd. Ju fler desto bättre, tyckte han.
När jag stod i dörren rök och fräste det över hela köksbordet, men Lill-polarn var helt uppslukad av sina kokkonster.
— “Sådärja, klart! Nu ska jag bara hitta ett läbbigt mörkt ställe så kakorna får svalna!”
— “Du kan ju lägga dem uppe på loftet,” föreslog jag. “Där finns både spindlar, kryp – till och med fladdermöss.”
— “Ööööhh … kan du göra det?” sa han eftertänksamt. “Jag måste tvätta mig! Men om du är snäll får du smaka den första kakan!”
Guld!
När jag kom körandes i morse stod Shakira och spejade ner från muren. Först såg jag bara henne, men jag anade direkt att Lill-polarn måste vara i närheten – Shakira går nämligen aldrig så långt ner om hon är ensam. Och mycket riktigt! När jag närmade mig såg jag både Pepper och Lill-polarn där på muren, alla tre djupt koncentrerade på något bortom den nya tomten.
— “Titta, titta! Jag har hittat guld!” ropade Lill-polarn och visade stolt upp några små glänsande stenar. Han ville genast ner igen och hacka fram fler skatter medan chansen fanns, innan huset skulle byggas ovanpå “rikedomen”.
Jag försökte förklara att man inte får gå in på andras marker – än mindre börja gräva! – men han var helt förblindad av de glittrande stenarna. Shakira och Pepper följde lydigt med mig upp, men Lill-polarn dröjde kvar, ståendes på muren som en upptäcktsresande i guldfeber.
Då dök grannens stora katt upp och betraktade honom nyfiket. Man kunde nästan se hur katten funderade: Vad är det där egentligen för liten figur? När katten började slicka sig om munnen tyckte Lill-polarn att det var säkrast att följa efter oss.
— “Ser jag ut som en råtta?” frågade han upprört.
— “Nej,” svarade jag, “men naggande go!”
Kolla nu Pepper! Träff!
I dag ska jag bara städa undan lite och sedan softa resten av kvällen. Lill-polarn hjälper gubben och Micael ute i kokhuset med planeringen av köket, men när jag gick in för att hälsa hörde jag hur Lill-polarn och Pepper sprang runt som galningar på övervåningen. Gubben gav mig bara en trött blick – lika bra att låta honom rasa av sig, tänkte jag.
Kändes faktiskt riktigt lyxigt att gå runt här inne i lugn och ro för en gångs skull. Ingen som tjatar om bullar, alla katter utomhus, och Shakira fullt upptagen med att vakta grävskopan som jobbar hos den nya grannen. Hon håller stenkoll på att den inte råkar gräva på vår sida av muren!
Jag gick där och riktigt kände hur inspirationen började smyga sig på… och sen – pang – var den som bortblåst.
– Gå in, Lill-polarn!
– Jag och Pepper ville bara kasta prick!
Mycket riktigt! Lill-polarn hade fått tag i några puttekulor som han och Pepper stod och kastade ner från övervåningen. Det håller på att byggas en trappa upp till ett hål i bjälklaget – Lill-polarns absoluta favoritplats just nu. Därifrån har han full utsikt över alla rum.
Rymling
Det var ganska fint väder när jag kom hem från jobbet, så jag gick en vända runt dammen för att kolla växterna. Lill-polarn hade varit med gubben på Möllan och hjälpt till vid skolbion. Det hade gått bra, men gubben såg lite stressad ut när de kom hem och muttrade något om att ta med en bullpåse om Lill-polarn skulle följa med honom igen.
Han tyckte nog att Lill-polarn kunde vara ute en stund nu, så han själv kunde vila. Jag gick omkring och plockade lite, och insåg att jag tagit in nästan allt från dammen – utom “fule gubben”. När jag och gubben var på väg in hörde vi plötsligt hur Lill-polarn skrek i vild panik:
– Han har krupit ur dammen!!
Jag lovar, Lill-polarn var kritvit i ansiktet. Och jag blev faktiskt lite ställd, för jag var säker på att jag hade packat ner händerna! Usch – fule gubben såg verkligen skrämmande ut där han låg och “krälade” på uteplatsen.
Jag måste fråga Micael om det är han som plockat fram händerna igen. Jag sa till gubben att vi nog får ta in figuren över vintern, men då kom Lill-polarn snabbt med ett motförslag:
– In? Är det inte bättre att han får ta igen sig i rotkällaren? Han kan ju få värmeslag om man tar in honom!
Jag höll god min.
– Ja, kanske det.
– Puuh! sa Lill-polarn lättat.
– Eller det var ju tur att jag kom på det, så han inte skrämmer Esmeralda. Hon är ju lite känslig!
