Ingalill Sjögren

När jag kom ner från stallet i morse såg jag Lill-polarn, Shakira och Pepper springa fram och tillbaka på gården som om de letade efter något mycket viktigt. Först tänkte jag faktiskt gå ut och hjälpa till, men vid närmare eftertanke skyndade jag mig istället in – bättre att hinna dricka mitt kaffe i lugn och ro innan Lill-polarn dyker upp med ännu en av sina geniala idéer.

Utanför hörde jag honom ropa:
– Har du hittat den, Pepper? Den måste ju finnas här någonstans!

Efter en stund ser jag honom komma släpandes på den gamla hundkroken som mina föräldrar hade till sina hundar. Jag hann tänka att de kanske skulle ha den till Shakira, men då hör jag Lill-polarn plötsligt ropa glatt:
– Wow! Vilken fest vi kan ha när vi hittat den!

Fest? tänkte jag. Vad i hela friden är det de letar efter?

När jag såg honom börja rota nere i rotkällaren efter något tyckte jag det började gå lite väl långt. De hade hållit på i över en timme vid det laget. Shakira hade tröttnat och låg och halvsov på trappan, medan Pepper for runt uppe i äppelträdet.

Till slut gick jag ut och frågade:
– Vad letar ni egentligen efter?

Lill-polarn tittade upp, överraskad över att jag inte förstått det själv:
– Flaskan, såklart! Jag hittade ju öppnaren!

I går när vi var i Ullared köpte jag en flugsmällare till Lill-polarn. En riktigt rejäl en dessutom! Tur att gubben jobbar i dag, så Lill-polarn får ha den i fred. Gubben har nämligen lite Lill-polarn-syndrom själv när det gäller knäppa prylar – och hade garanterat sprungit runt som värsta “Fly Catcher 002”. Då hade det slutat med ett “Vaaa? Var den inte min?” och en vild jakt på insekter genom hela huset.

Lill-polarn däremot gick in i rollen med full koncentration. Han rusade direkt ut och intog det stora berget Rulltopp, redo för strid. Det fanns inte ett enda kryp som gick säkert när han var igång – allt från humlor till spindlar fick se upp.

Jag tyckte först att det var perfekt – då kunde jag passa på att storstäda i lugn och ro. Efter ett tag tittade jag ut och såg Lill-polarn sitta vid dammen. Han var fullt sysselsatt med att tvätta av flugsmällaren, och det såg ut som om han hade blandade känslor.

Jag gick bort och frågade hur det gått.
– Fick du några kryp då?
Han nickade allvarligt.
– Ja… en sån där avlång brun slempropp!

Jag försökte hålla mig för skratt där jag stod. Men det såg verkligen ut som Lill-polarn hade haft ett rejält äventyr – och flugsmällaren, ja den såg ut att ha gjort sitt för dagen.

I morse var det full cirkus ute på gården! Lill-polarn hade bestämt sig för att leka med Pepper och sparka boll. Problemet var bara att bollen nog var lite för stor för Pepper, som mest såg skräckslagen ut och till slut tog skydd uppe i äppelträdet.

Shakira däremot – hon älskade bollen! Så fort den rullade iväg flög hon efter som en virvelvind och vägrade sedan släppa taget. Hur mycket Lill-polarn än sprang, lockade och ropade hann han aldrig ifatt. Till slut låg Shakira triumferande och vaktade sin skatt.

Men Lill-polarn är inte den som ger sig. Han vet mycket väl att Shakira är svag för farmabiffar, så han rusade in, hämtade ett paket och började kasta biffar i hopp om att lura bort henne. Det funkade ett ögonblick – men så fort bollen rullade rörde sig Shakira snabbare än en blixt och knep den igen.

Då fick Lill-polarn en större plan. Han rusade upp till Tobias, som förberedde en LAN-kväll med kompisarna och hade packat fram mängder av grillkorv. Lill-polarn såg sin chans. Han tog hela högen med korvar och la dem ute på gräsmattan som “bete”, så Shakira skulle bli distraherad medan han tog bollen.

Det fungerade – nästan. Han hann precis snappa åt sig bollen när Tobias upptäckte vart korvarna försvunnit. Jag lovar, jag har aldrig sett Lill-polarn springa så fort! Han for över gräsmattan som en gasell med både boll och Shakira efter sig – medan Tobias stod kvar med bestört min och tomt grillbord.