Möten med djuren som rör sig runt gården och i skogarna.
Nu har vi sett igelkotten två gånger, så förmodligen bor han någonstans här i närheten. Det märktes tydligt att det var en gammal bekant, för han brydde sig inte det minsta om hundarna utan knatade runt i godan ro, som om han ägde hela tomten.
Men idag ville han inte ha någon mat. Det var förstås till stor glädje för Jippy, som snabbt åt upp alltihop – ifall igelkotten plötsligt skulle komma tillbaka och ändra sig.
Man kan aldrig vara nog försiktig när man har en konkurrent i närheten.
Äntligen har vi fått besök av en igelkott igen! Det var verkligen på tiden – förra året såg vi inte en enda, så det här känns extra roligt.
Hundarna kände direkt att något var på gång och lokaliserade snabbt var den lilla besökaren höll till. Nu är de försiktiga och håller mest koll på avstånd. De smyger fram, spanar en stund och sätter sig sedan och vakar över vad som händer, som små vakthundar med stort tålamod.
För tre år sedan hade vi fullt av igelkottsbebisar här på gården. Då fick de mat varje dag och blev snabbt vana vid att det är en trygg plats att komma till. Det känns fint att kanske få uppleva något liknande igen.
Jag var lite orolig för hur Gustav skulle reagera – om han skulle gå på igelkotten – men det visade sig att han mest blev sur över att vi bjöd den på hans blötfoder. Det säger en hel del om vem som egentligen bestämmer här hemma.
Gustav är verkligen duktig på att hålla efter mössen här på gården, och det uppskattar vi ju. Men ibland får han för sig att komma hem med lite… annat.
Som i dag, när han stolt tassade fram med en huggorm.
Problemet är bara att han inte alltid tänker hela vägen – utan gärna släpper sina fynd precis framför hundarna. Det blir minst sagt livat då, både för oss och djuren.
Ja, man vet aldrig riktigt vad han tänker komma hem med härnäst…
Det är något alldeles speciellt med vår Gustav. Han älskar verkligen att vara ute – särskilt när hundarna ska på promenad. Så fort han anar att vi är på väg ut, börjar han mjaua högt och envist, som om han tänker: ”Ingen går utan mig!”
När han väl får följa med, rusar han omkring bland träden, hoppar upp på stammarna och följer hundarna med nyfiken blick. Man riktigt ser hur han njuter – svansen högt, öronen spetsade och ögonen fulla av bus. Hundarna verkar tycka att han är en del av gänget nu, och tillsammans blir de ett riktigt charmigt sällskap ute i trädgården.
Det är sådana stunder som gör vardagen så härlig – när alla djuren får vara ute, roa sig och bara vara.
Det blev till att ta ut en hund i taget, försiktigt, medan älgduon strök omkring bland träden. Först när de till sist vandrade vidare vågade vi andas ut – och stänga grinden med en blandning av lättnad och häpnad.
Fast någon riktigt lugn stund fick vi inte. För knappt hade porten stängts förrän ett rådjur stod där, alldeles vid grinden, och såg ut som om det gärna ville in. Som om nyfikenheten spridit sig i hela skogen den dagen.
