I dag tänkte jag passa på att rensa lite i rabatten när jag kom hem. Lill-polarn ville förstås vara med och hjälpa till – vilket jag starkt misstänker mest berodde på att Esmeralda ville sitta ute och njuta av vädret.
Vi gick ner och började rensa när Esmeralda plötsligt utbrast med glädje att rosenbusken fått nya knoppar. De första hade rådjuren tagit, men nu hade busken återhämtat sig och fått dubbelt upp.
– Åhh! Så vackra! sa hon drömskt.
Lill-polarn, ivrig som vanligt, rensade sig snabbt bort mot rosenbusken och innan jag hann blinka stod han där med en kvist full av knoppar i handen.
– Oj! Den lossnade visst! utbrast han oskyldigt.
Visst gjorde den! Först var jag på väg att bli irriterad, men så tänkte jag att det kanske är bättre att rosen får glädja någon, än att stå där ensam mitt i ogräset. Vem vet hur länge deras lilla romans varar – hösten känns redan som att den smyger sig på, så det gäller att ta vara på allt som blommar.
När de satte sig tillsammans på gärdsgården med rosen i handen fick Lill-polarn plötsligt ett poetiskt infall. Han tittade Esmeralda djupt i ögonen och sa med mjuk röst:
“Den gick av för din skull,
För din röst var så kärleksfull.
Jag blev knäsvag och föll för dig,
Snabbt som jag föll så tog jag rosen för dig min vackra tjej.”
