Ingalill Sjögren

Vilket härligt väder! Det blåser visserligen en hel del, men luften är så varm och skön att man nästan glömmer årstiden. Jag kände för att ta en promenad på vår lilla slinga, men när jag kom dit såg jag att den hade vuxit igen ordentligt. Det får bli röjning innan man kan gå där igen.

Lill-polarn däremot ville förstås fortsätta — han hade ingen aning om att vi hade en alldeles egen, outforskad Högen-djungel! Pepper var med och tänktes få uppdraget att skrämma bort alla vilda djur, ifall några skulle våga visa sig.

Jag stoppade dock planerna och sa åt Lill-polarn att vänta tills jag röjt upp. I stället kunde han hjälpa mig på loftet, där jag behövde hitta en kartong med lampor. Jag gick runt bland lådorna när jag plötsligt hörde ett glädjetjut – ”Wow! Min!”

När jag tittade ut genom loftfönstret såg jag bara hur ogräset gungade. Ingen Lill-polare, ingen Pepper. Jag gick försiktigt ut mellan sly och hagtorn, och där – på det gamla lastbilsvraket vid hagen – satt Pepper uppe på huven som en riktig vakthund. Lill-polarn stod på ratten med blicken framåt, koncentrerad men lycklig.

– Vrooom! Se upp! Pv-monster på ingång! Pepper, hoppa ner på pedalen så jag kan växla!

Jag har haft en riktigt lugn och skön morgon. Solen kikade försiktigt fram bakom träden medan Lill-polarn var i full gång ute på gården. Han hade plockat upp all fallfrukt och tänkte bjuda hästarna på lite lyxigt fika. Bellman, som alltid är först på plats när det vankas godsaker, höll sig envist framme och försökte gång på gång dra till sig lunchboxen med äpplena.

Lill-polarn började bli allt mer frustrerad och tyckte att Bellman borde äta sitt nyttiga knäckebröd innan han började kalasa på äpplen. Till slut fick Beethoven ta det nyttiga medan Bellman glatt slafsade i sig frukten. Lill-polarn var helt paff över hur åpen Bellman var – och att han inte tänkte dela med sig det minsta.

Micael, som stått i fönstret och följt skådespelet, kunde inte låta bli att ropa ut:
– Finns det någon skillnad mellan Bellman-äpplen och Lill-polarn-jordgubbar?
– Vaa! Jag slaskar inte! svarade Lill-polarn surt.
– Nej, det är väl det enda då!

Sedan traskade han iväg för att hämta fler äpplen, men fallfrukten var slut. För att lösa problemet försökte han få Pepper att hoppa runt i äppelträdet så att fler äpplen skulle ramla ner. Pepper gjorde sitt bästa och for runt som en liten skottspole, men han vägde helt enkelt inte tillräckligt.

– Här, ät upp all mat och hoppa sedan allt vad du kan på grenen, Pepper!

Det var nog tur att trädet stod stadigt, för med Lill-polarns uppfinningsrikedom kan vad som helst hända när kreativiteten sätter fart en lugn morgon på gården.

I morse satt Lill-polarn och jag tillsammans och tittade på bilderna jag tagit på fjärilsblomman. Fyra nässelfjärilar satt tätt tillsammans på blomman, och strax kom en härligt gul citronfjäril flaxandes in i bilden. Lill-polarn blev alldeles trollbunden – han ville genast sitta ute och vänta på fjärilarna när de kom tillbaka.

Han lovade att vara helt stilla så han inte skrämde bort dem. Jag visade honom var han kunde sitta och riggade upp kameran på stativ. Sedan ställde jag in den för seriebilder, så kunde jag fixa lite annat under tiden.

Lill-polarn satt verkligen tålmodigt, med blomman försiktigt i famnen, helt fokuserad på att inte röra sig. Efter en stund dök de första fjärilarna upp, en efter en, och hans ögon lyste av lycka.

Men när den stora citronfjärilen till slut kom flaxandes och satte sig alldeles bredvid honom blev han så exalterad att han tappade taget om blomman – och fjärilen for iväg som skjuten ur en katapult! Lill-polarn såg helt förkrossad ut, tårarna började rinna…

Men bara någon sekund senare kom fjärilen tillbaka, lika nyfiken som förut, och satte sig igen. Sedan dess har det varit ovanligt tyst och lugnt här hemma – Lill-polarn sitter fortfarande kvar med sitt största leende, och jag tror minsann han har fått en ny sommarkompis.