Ingalill Sjögren

Gräset har vuxit så högt på slingan runt hagen att vi bestämde oss för att öppna den i dag. Problemet är bara att vi har gott om rådjur som gärna tar sig in för att beta, och den här gången hade de dragit ner åtta stolpar på utsidan av slingan.

Tidigare, innan vi satte upp slingan, hände det ibland att hästarna kunde gå rakt ut – men rådjuren brukar i alla fall lämna själva hagen i fred. Dock inte den här gången! Som tur är fungerar gången riktigt smidigt, och när vi såg hur frodigt gräset blivit var det bara att sätta igång.

Medan gubben slog i nya stolpar hjälpte Lill-Polarn mig att kontrollera eltråden och knyta ihop där det gått isär. Gräset är så högt nu att han fick hålla sig precis vid hagsnöret – annars hade jag nog tappat bort honom helt!

Det blev en rejäl arbetsdag, men jag måste säga att jag är otroligt imponerad av Lill-Polarn. Han tar sig an varje uppgift med sådan ihärdighet och tycker verkligen det är kul att hjälpa till. Nu ska jag strax springa in och fixa lite fika så vi kan sätta oss i solen och njuta en stund – innan hästarna äntligen får komma ut på den nyslagna slingan.

I dag skulle vi hämta hö i Uddevalla och samtidigt passa på att gratta Kickan som fyllt år. Gubben gick ut för att sätta på transporten medan jag gick och fodrade. Under tiden hade Lill-Polarn fått någon slags flyttnoja och bestämt sig för att möblera om i datarummet. Med tanke på allt hans muttrande där inifrån kunde man nästan tro att han vaknat på helt fel sida i dag.

När jag kom ut genom logporten fick jag syn på något som fick mig att stanna tvärt – där hängde Lill-Polarn i luckan på hästtransporten! Han försökte få tag på snöret för att öppna, helt ovetandes om att han hade fått hela luckan över sig om han lyckats. Som tur var hann jag stoppa honom innan det gick så långt.

“Jag vill också följa med!” ropade han ivrigt när jag närmade mig.

“Det är klart du ska få åka med,” sa jag. “Vi skulle bara haka på transporten först. Shakira ska ju med också – och hon sitter snällt och väntar. Det borde du också ha gjort.”

“Jaha…” mumlade han, lite skamsen men fortfarande med glöd i blicken.

I dag ville jag rensa upp nere vid lille-hagen. Där är jorden väldigt grund, och det går mängder av rötter från träden, så det är lite kämpigt att få något att ta sig ordentligt. På Åkraberg hittade jag något jag inte sett tidigare – frötapeter! Jag blev verkligen glad och tänkte att det kunde vara en smart lösning för den lilla platsen.

Lill-Polarn ville förstås hjälpa till. Han hade dessutom gjort ett eget “trädgårdsband” för att inte tappa bort sina verktyg – spaden och krattan satt ihop i ett system som han själv var mycket stolt över.

Han såg så fundersam ut där han satt och studerade frötapeten, noggrant granskande bilden på hur det skulle se ut när allt blommat upp. Jag lovade att han skulle få en egen liten bit att sätta i en kruka, och då sken han upp.

När vi var klara var han helnöjd. Han hade inte tappat bort ett enda verktyg, och bandet hade fungerat “helt perfekt” enligt honom. Han rusade genast in till Esmeralda för att visa sin uppfinning och berätta hur smart han var.

Fast… jag råkade nog avslöja varför han egentligen hade gjort bandet. Lill-Polarn hade försökt efterlikna mitt trädgårdsbälte, men hans verktyg är ju lite större i proportion till honom – så varje gång han satte sig ner… ja, då satte han sig rakt på dem!