Ingalill Sjögren

Det är rejält blåsigt ute idag, så planerna på att pyssla i trädgården blåste – bokstavligen – bort. Jag hade sett fram emot att få rensa lite rabatter och börja kika på vårens första projekt, men det är inte särskilt lockande när vinden tar tag i allt som inte sitter fast.

Lill-polarn däremot är på strålande humör och har hittat på sitt eget lilla projekt. Han kom springande och berättade att han skulle plocka in syrener till Esmeralda, för ett litet träd hade blåst ner och blommorna var nu i perfekt plockhöjd. Det kunde han ju inte missa!

Jag stod just och skulle ta på mig jackan för att gå ut jag med, när jag hör ett gällt rop på hjälp. Det lät som om han stod mitt i stormen – och det gjorde han också. När jag kommer ut hänger Lill-polarn och fladdrar runt i mitt lakan! Han hade tänkt hjälpa till att ta in tvätten, den som redan börjat sprida sig över hela gräsmattan och han tyckte det var synd om vi behövde tvätta om det.

Han hade använt trappstolen att gå upp på men den blåste ner och han blev hängandes i lakanet.

-Jösses! Jag hade kunnat blåst till Kina om jag tappat taget?

Måndag – och seg till tusen. Jag tog min kaffekopp och sjönk ner i en av hängstolarna på uteplatsen för att bara koppla av en stund. Solen värmde, kaffet doftade och allt var lugnt, tills jag hörde ett svagt tassande.

Hade jag inte hört det där lilla “mitt, mitt” hade jag nog trott att vi fått besök av en råtta, men nej – det var förstås Lill-Polarn som smög omkring, minst lika försiktigt som om han nyss lärt sig inbrottstjuvernas finesser.

När jag tittade bort mot smultronen såg jag honom smyga fram, kasta en snabb blick åt alla håll och sedan totalt rusa rakt in bland de omogna jordgubbarna. Han var så upptagen att han inte märkte att jag såg honom.

Gubben och jag har i flera dagar undrat vem som går runt och äter i kryddlandet. Halva rosmarinbusken är uppäten och den stackars thaibasilikan är helt borta. Jag har hela tiden misstänkt sniglar – men nu vet jag sanningen.

“Stopp! De är inte färdiga än!” ropade jag.

Lill-Polarn hoppade till, torkade snabbt munnen och sa med sitt mest oskyldiga flin:

“Oops! Jag kollar bara kvalitén!”

Ja, så var det med det mysteriet – ibland behöver man inte leta långt efter boven.

Jag och Lill-Polarn höll på att flytta blåklint i dag när Rosa ringde och undrade om vi ville följa med till Hornbach. Lill-Polarn valde att stanna hemma och pyssla vidare med blommorna, men jag misstänkte starkt att det egentligen var något helt annat som låg bakom.

I morse när jag kom ner var nämligen alla chips och jordnötsringar uppätna! Lill-Polarn försökte skylla på Shakira, men med tanke på att hon knappt äter sin egen mat ibland – och definitivt inte kan öppna skafferidörrar – så var den förklaringen lätt att genomskåda.

Rosa och jag åkte i alla fall iväg. Hon köpte lite växter, och vi svängde sedan förbi Bauhaus där vi båda fastnade för en Bontrosai–pelargon. Den doftade så starkt av citron att man nästan blev snurrig när man rörde vid bladen.

När jag kom hem stod jag kvar och pratade en stund med Rosa vid bilen. När jag sedan gick in märkte jag att min pelargon var borta! Efter en liten jakt hittade jag Lill-Polarn vid kryddspiralen – sittandes tätt intill pelargonen, med armarna runt krukan och ett drömmande uttryck i ansiktet.

“Men Lill-Polarn,” sa jag, “det är en prydnadsväxt – inget man har i maten!”

Han suckade djupt och sa: “…jaha, men den ska i alla fall stå vid min säng.”