Ingalill Sjögren

På vägen hem från jobbet hamnade jag bakom Elvy, så jag passade på att bjuda in mig själv på en spontan fika. Det var riktigt mysigt, och efter en stund kände jag hur energin sakta men säkert kom tillbaka.

När jag sedan kom hem möttes jag av snickaren ute på gården. Han såg lite stressad ut och berättade att cementen var slut – och så frågade han plötsligt hur långt ut valvet skulle gå från köket!? Jag blev helt ställd. Valv? Jaha, tänkte jag, kanske blir det fint? Så jag frågade om det var Micael som hade beställt det där.

“Ja, det tror jag!” svarade snickaren. “Jag såg ett par svarta killdojor inne, så han måste ha varit där. Han lät lite förkyld bara, lite pipig i rösten om man säger så! Men oj, vad mycket idéer han hade. En del riktigt bra, fast jag förstod inte riktigt allt. Ska han ha en egen hund, eftersom dörrarna ska vara så små? Och ritningen på köket får ni nog också göra om – måtten är ju åt skogen! Det är väl ingen pygmé som ska flytta in! Hahahaha!”

Phuu! Jag anade genast oråd. Snickaren hade uppenbarligen inte träffat den riktiga Micael. När jag klev in såg jag mycket riktigt Lill-polarn stå där, lycklig som bara den, iförd Micaels skor och keps.

“Han märkte inget!” skrattade han. “Jag sa ju att vi var så lika att ingen skulle se skillnad.”

I dag skulle Lill-polarn absolut följa med mig till jobbet. Enligt honom är han ju en riktig städexpert, så vi skulle bli klara på nolltid! Han hade kommenterat igår kväll att det var “bedrövligt” att jag bara låg i soffan och inte orkade någonting, så i dag skulle han minsann visa hur man jobbar.

Jag sa till resten av familjen att de fick ordna middag själva, men som vanligt slutade det bara med mackor. Bedrövligt, helt enkelt! Lill-polarn hade däremot siktat in sig på den jättelånga korven i kylen – “Delikatess grill-länk” stod det ju, och det måste betyda att den var något alldeles extra. Tyvärr hann inte Micael laga något; han slängde bara till Lill-polarn en fralla och sprang upp till Nina igen.

Så medan Lill-polarn körde runt min städvagn hela dagen, pratade han oavbrutet om mat och allt gott man kunde göra med ett paket korv. Jag trodde mest han skojade – tills jag stod i det stora omklädningsrummet och plötsligt kände hur det började lukta bränt.

Ingen Lill-polare i sikte. Jag letade överallt, och till slut var det bara bastun kvar. Gissa vem som stod där? Japp – Lill-polarn, fullt fokuserad, försökte värma korvpaketet på bastustenarna! Fy tusan, vilken lukt! Och naturligtvis hade han inte tagit av plasten…

För ett par år sedan brann det i en av basturna för att en av gubbarna lagt en jacka på stenarna!? Hmm!

När jag kom hem idag var jag helt slut. Kände mig frusen, trött och bara allmänt eländig – det enda jag ville var att krypa ner i soffan och inte röra en fena. I bakgrunden hörde jag hur Lill-polarn höll på och släpade runt något i köket, men jag var alldeles för trött för att ta reda på vad han hade för sig.

Precis när jag var på väg att somna hördes ett vrål som skulle kunna väcka döda. Lill-polarn kom farande in i vardagsrummet, höll sig för rumpan och ojade sig så intensivt att båda katterna flög upp ur soffan och ville ut.

När jag stapplade in i köket såg jag vad han haft för sig: han hade släpat fram den gamla kardan jag ställt undan! Och mycket riktigt – på något sätt hade han lyckats sätta sig på de stora, rostiga piggarna.

– Vad har du nu gjort, Lill-polarn? frågade jag.
– Jag ville bara testa hur det känns att sitta på en spikmatta! pep han med tårar i ögonen.
– Men kära nån, den där kan du ju inte sitta på! Det är ingen spikmatta, det är ju en gammal karda!
– Det kände jag väl!! Kan du ta ut taggen!?

Ja, där försvann kvällslugnet i ett nafs.

Igår stod jag ute och rensade landet och Lill-polarn kom genast farande för att hjälpa till. Han ville fylla upp med mer jord, och det behövdes faktiskt en hel del – särskilt längst ner där nivån sjunkit rejält.

Med största entusiasm kom han släpandes med sin lilla spann och började traska fram och tillbaka. Jag vet inte hur många vändor han hann med, men efter ett tag började jag tycka synd om honom. Spannen är ju så liten att han i princip hade behövt gå dag och natt i flera år för att flytta tillräckligt med jord!

Till slut bad jag honom istället att hämta mina dahlior och spindelliljor. Det fick fart på honom! Spannen kastades åt sidan, och man kunde nästan se hur det vattnades i munnen på honom – “Wow! Jättelökar! Mums!” hörde jag honom ropa.

Men glädjen blev kortvarig. Så fort han såg lökarna utbrast han:
“Fy tusan! Vad äckligt! Vad har hänt med dem?”

Jag fick konstatera att jag slarvat med förvaringen och att flera av lökarna ruttnat. Typiskt mig! Jag blev verkligen besviken, men då gjorde Lill-polarn något som värmde hjärtat. Han sprang och hämtade den lilla skillan han fått av Rosa och sina egna små växter som tagit sig så fint. Sedan började han plantera dem där jorden redan räckte till.

Ibland är han faktiskt en riktig liten juvel, den där Lill-polarn.