Ingalill Sjögren

Det blåser rejält i dag också, och jag börjar undra om mitt plastade växthus verkligen kommer att klara sig om vinden tilltar till storm. Men där inne är det i alla fall varmt och gott, och tomatplantorna har börjat blomma lite smått.

Lill‑polarn och Esmeralda tog sitt eftermiddagskaffe i växthuset för att slippa blåsten. Lill‑polarn visade stolt upp tomatplantorna för Esmeralda och förklarade hur de snart skulle förvandlas till ketchup – när man “hoppat runt lite på dem och tryckt ner dem i flaskan.”

Han hade dessutom stora planer: svart specialketchup! En av plantorna skulle nämligen ge svarta tomater, och Lill‑polarn menade att han skulle bli först i världen med att lansera svart ketchup.

Esmeralda var skeptisk.
– Men ingen ville ju ha den gula, så varför tror du att du kommer lyckas med den svarta?

Lill‑polarn drog på munnen, ställde sig med benen i kors och svarade kaxigt:
– Jamen, den var ju inte gjord av mig!

Så där stod han, full av självförtroende och skaparglöd – tills en kraftig vindpust fick växthuset att vibrera och honom att ramla rakt ner i tomatplantan. Esmeralda skrattade så hon kiknade.

– Det verkar lite tidigt att hoppa runt på dem för att få ketchup, fnissade hon.

Lill‑polarn borstade av sig, muttrade något och sa sedan med stort allvar:
– Tjejer! Hmm… vi får väl se.

Usch, vad det blåser i dag! Lill‑polarn ville absolut vara med när jag lade ut plattstenarna som gångar till växthuset och kryddspiralen. Efter att jag fått ett par stenar på plats tog jag ett steg tillbaka för att se hur det såg ut – och då såg jag Lill‑polarns version.

Han hade lagt ut sin egen gångväg, men den gick kors och tvärs över hela tomten! På ett ställe slutade den mitt i landet.
– Men Lill‑polarn, varför har du gjort en gång dit? Det finns ju inget där! frågade jag.

Han svarade glatt:
– Jo, men masken ligger ju där! Jag vill kunna hälsa på honom varje dag.

När jag tittade närmare såg jag att han gjort gångar till stora stenen, fågelbadet och till varenda liten blomma vi planterat. Det började nästan likna ett litet grustag – och jag märkte att Lill‑polarn själv till slut började tappa bort sig i sitt eget nät av småstigar.

Jag föreslog försiktigt:
– Hmm, kanske vi kan lägga dina stenar mellan mina, så kan vi använda samma väg?

Han log brett och nickade:
– Ja, mina stenar är ju bättre, då ser det ut som vi anlitat ett proffs! Visst är jag duktig?

Efter jobbet åkte jag och gubben ner till Rosa för att hämta plattstenar som jag ska lägga som gång till kryddspiralen. Lill‑polarn fick förstås höra att Rosa hade satt ut poolen och ville genast följa med.

Den poolen har verkligen haft sina äventyr – först hade våra pojkar den i flera år, nu är det Rosas barns tur, och det här blir säkert sista sommaren innan den vandrar vidare till nästa barnaskara.

Lill‑polarn fick stränga order innan vi åkte: han fick absolut inte bada, och han skulle hålla sig långt ifrån poolkanten. Han lovade dyrt och heligt, och tittade på mig som om jag var helt knasig. För det är ju faktiskt kallt – och framför allt blåsigt – inget badväder alls.

Medan vi bar sten kom han lite senare släpande på en bytta. Han skulle bara samla fina stenar, förklarade han. Vi tänkte inte mer på det – förrän vi hörde hans glada skratt.

När vi vände oss mot poolen såg vi hur Lill‑polarn kom åkande i full fart! Han hade tagit Tores tumstock som mast och Rosas disktrasa som flagga. I blåsten fick han riktig turboeffekt, och stenarna i byttan hade han strategiskt lagt som motvikt för att inte kantra.

– Men Lill‑polarn! Du fick ju inte vara i poolen! ropade jag.

Han såg helt oförstående ut och svarade glatt:
– Nej, jag vet! Jag är ju i byttan!